Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjell Johansson har skrivit kvinnornas bok

/

Klass och social utsatthet, solidaritet och sammanhållning är några av de teman som är själva grundbulten i Kjell Johanssons författarskap. Den nu aktuella romanen ”Familjen” är inget undantag. Den är framför allt kvinnornas bok.

Annons

Handlingen spänner över större delen av 1900-talet fram till våra dagar. I centrum står två kvinnor, Vera och Ellen, samt deras tre barn, Folke, Sigvard och Sasja, bosatta på Söder i Stockholm, en gång arbetarstadsdelen av sig själv innan den sociala statusen höjdes och gjorde den till Stockholms hetaste tillhåll för hipsters.

Vera och Ellen möts på ”korvfabriken”, det vill säga KF:s charkuterifabrik på Söder, kvinnnorna är varandras totala motsatser, men kompletterar varandra och deras möte resulterar i livslång och innerlig vänskap. Det är sent 30-tal och de gifter sig så småningom med varsin bror, hållningslösa slarvrar båda, som försvinner ur bilden på ett tidigt stadium. De båda kvinnorna och barnen bildar en stjärnfamilj som håller ihop i alla väder.

Förhållandet mellan barnen är mera komplicerat, mellan bröderna finns en närmast biblisk konflikt som accelerar över tid till bitter fiendskap. De konkurrerar om moderns kärlek och uppmärksamhet och så småningom även om Sasjas.

Vera är en glödande kommunist, en vacker och stridbar kvinna som initierar Anjongruppen, en antinazistisk motståndsgrupp, där även Ellen kommer att ingå. När gruppen i krigets slutskede sprängs döms Vera på grund av hon är kommunist med partibok till ett långvarigt fängelsestraff misstänkt för att vara spion, övriga döms till lindrigare påföljder. Båda kvinnorna är gravida och det den alltid lika solidariska Ellen som tar hand om Veras dotter Sasja, medan Veras sitter av sin strafftid på Långholmen.

Kjell Johanssons kvinnoporträtt är alltid färgrika, det gäller inte minst Vera. Hennes kommunism är av det totalt okritiska slaget, när Stalin dör 1953 tar hon det som en stor personlig sorg: ”Det är som att förlora en far”, säger Vera. Så småningom bosätter hon sig under DDR:s dödsryckningar i Berlin och anklagas – troligen helt befogat – för att vara Stasiagent.

Ellen är å sin sida omhändertagande och familjens verkliga klippa, en vardagslivets hjältinna som alltid finns där i det tysta. Tack vare de uppoffringar som mödrarna gör och folkhemmets allt mer generösa utbildningspolitik får de tre barnen en akademisk utbildning, Sasja utbildar sig till läkare, Sigvard som är romanens berättare blir licensiand vid Stockholms högskola, men hoppar av när han inser hur korrupt universitetsvärlden är.

Möjligen handlar det också om höjdskräck och bristen på akademiska traditioner. Sigvard är, trots att han hungrigt tillägnar sig den intellektuella och politiska kanon som sextio- och sjuttiotalets unga förväntades behärska, i grund och botten socialt osäker. Man plöjer Marx, Freud och Sartre och hissar en röd fana över varje ny läsefrukt. För att försörja sig tar Folke anställning som nattportier på ett litet hotell i Gamla stan. Bakgrunden är att han ska fortsätta sitt avhandlingsarbete omvandlad till en studie där enskilda medborgare ska säga sanningen om händelseutvecklingen i Sverige.

Folke börjar med den filmkamera bröderna gemensamt får som studentpresent att göra kortfilmer, till synes inte så märkvärdiga – men dessa får ett allt större intresse långt efter avslutad gärning. Han drömmer ibsenskt om stora framgångar, men utvecklas med tiden till en hållningslös suput som så småningom flyttar tillbaka till Ellen. Hon förmår inte att göra sig kvitt denna alltmer tärande gökunge, utan matar honom ivrigt med hembakta bullar och sprit, till Sigvards stora förtret. Han iakttar förfallet genom sitt eget fönster, han skaffar en katt som sällskap liksom en kikare och bevakar med en monomani gränsande till besatthet allt vad som försiggår i Ellens våning.

Den tidigare brödrastriden blir allt mer förbittrad. I grund och botten en mental gyttjebrottning om vem som älskats mest av Ellen. Framåtdrivet i denna roman är att 2017 diskuteras ett stort seminarium där den nu av cineastrar upphaussade Folkes filmer ska diskuteras. Sigvard bjuds in att hålla en personligt hållet föredrag om sin förment geniale bror, men han planerar en kupp: i själva verket ska Sigvard avslöja att kejsaren är utan kläder.

”Familjen” blir en helt annan berättelse än vad man förväntar sig, det är väl vad som utmärker god romankonst. Nedslagen i Sveriges utveckling är rapsodiska men ger relief åt de intrikata skildringar av människor märkta av sin klasstillhörighet. Den förväntade klassresan uteblir i både Folkes och Sigvards fall. Den utåt sett framgångsrika Sasja slits mellan olika sociala engagemang och mals ner på vägen.

Kjell Johansson är en författare med ett stort hjärta för de avsigkomna, undanskuffade eller olycksbarn som aldrig lyckades nå ända fram. Här finns en imponerande gråskala där både ondska, till och med illvilja samsas med hjärtevärme och godhet. Men framför allt är ”Familjen” kvinnornas bok. Vera, Ellen och Sasja är romanfigurer som länge dröjer kvar på näthinnan och i hjärtat.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons