Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Lerin och Carl Larsson – två folkliga konstnärer i samma bok

/

Lars Lerin möter Carl Larsson. Både Larsson och Lerin har varit resande konstnärer. Det är utgångspunkten för hans nya bok "Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur". Den känns tyvärr inte lika genomarbetad som hans tidigare böcker.

Annons

”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”. Så olycksbådande formulerar sig konstnären och författaren Lars Lerin i förordet till sin senaste bok. Och ur ett havererat utställningsprojekt med bilder och vykort på Carl Larssongården i Sundborn, växte boken fram med bilder och skrifter från våra två kanske mest folkliga och populära konstnärer.

Att påstå att Lerin är en produktiv konstnär är inget annat än en banal truism. Han målar och skriver i ett rasande tempo, dessemellan medverkar han i TV-program, i radio, lovordas på Augustprisgalor och ordnar bländande utställningar på sitt Sandgrund, det gamla danspalatset i Karlstad. Hur hinner han med – han verkar ändå alltid så tillbakadraget lugn och trygg i sin värmländska identitet?

Så har det inte alltid varit, han hade många år av missbruk och olyckligt liv under 80- och 90-talet men fortsatte alltid att skapa, att måla, han överlevde förmodligen med sitt förhållande till skapandet. I dag känns detta kaos långt borta.

Det skiljer i stort sett ett århundrade mellan Carl Larsson och Lars Lerin, båda lysande akvarellister, Lerin är väl den främste i vårt land i dag, Larsson endast slagen av den samtida kamraten Zorn. Både Lerin och Larsson har drivits av en oro, en längtan ut då man varit hemma, att längta hem igen då man nått fjärran länder. Båda utmärks av sin ohejdade och rastlösa produktivitet och sina med målningar illustrerade böcker som nått ut i stora upplagor.

Både Larsson och Lerin har varit resande konstnärer. Lerins bok innehåller åtskilliga fragmentariska anteckningar och skrivna vykort, ofta illustrerade av respektive målare. Larsson målade under många år i slutet av 1800-talet i Frankrike och skrev ofta hem, ibland med charmigt snabba pennteckningar. Lerin har under många år rest till många länder. Han levde länge på Lofoten, han har rest till Indien och Medelhavet, till Polartrakterna. Dessa resor gav upphov till mängder av vykort målade av honom, frankerade och hemsända ofta till föräldrarna i Sunnemo, som nu har fått sin plats i i boken.

Lerins bokutgivning under en lång räcka av år är imponerande. År 2014 belönades han med Augustpriset för sin mycket vackra och väl genomarbetade bok, Naturlära. Året därpå gav han ut den fina boken om en konstnärsvän från uppväxtårens Munkfors, Axels tid.

Den nya boken känns inte lika genomarbetad som dessa två. Det verkar som om Lerin ur ett mycket rikt material, har sovrat fram det som är typiskt för båda konstnärerna, belyst de bådas berörings-punkter. Av hans egen produktion känns det som att det mesta har vi sett tidigare i olika sammanhang, inte minst på hans museum, nu i Karlstad, tidigare i Munfors. Jag uppskattar att Lerin av Larssons konst, lyfter fram mycket av det mindre kända från dennes senare produktion, det som vi inte sett på affischer, i böcker eller på kaffebrickor under många decennier. Inte minst får vi njuta av Larssons tidiga konst från vistelsen i Grez, målningar framställda för att upplevas just så, inte främst tänkta som bokillustrationer.

Av Lerins egna målningar värderar jag särskilt några målningar av gamla lastfartyg, enorma båtar i mörker, förtöjda vi kaj, i sken av hamnbelysning och däckslyktor, det är väldigt starka bilder. Det finns en målning av en död mås som även den är stark och berörande.

Tyvärr är det väl så att Carl Larssons konst har reproducerats i en omfattning och på olika medier, brickor och kakburkar och allt vad det har varit, att detta tenderat att skymma hans konstnärsskap. Här får Larsson lite av en revansch.

En besökare på Lerins museum Sandgrund kan i dag inte bara köpa Lerins böcker utan mängder av reproduktioner och vykort ur hans mångåriga bildproduktion. Det ligger en fara i detta, antydd tycker jag med den här boken som nog är tillkommen rätt snabbt, man kan inte utnyttja konsten hur mycket som helst, låta den framträda alltför ofta och i skiftande sammanhang.

Jag hoppas i vart fall att vi aldrig får se Lars Lerins målningar banaliseras som tallriksunderlägg eller kexpaket!

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons