Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lena Kallenberg: En död författare är den bästa författaren

/
  • Ser man författandet ännu som ett yrke, Lena Kallenberg tvivlar.

Annons

Låt mig säga det från början, en död författare är den bästa författaren. Förlagen slipper ha våra näsor i byken och 70 år efter dödsfallet skrapar de ensamma hem vinsten. Myterna om den olyckliga barndomen, det spännande kärlekslivet och författarens små egenheter kan odlas ifred. Kort sagt, när en författare lägger näsan i vädret, då om inte tidigare säljs det böcker.

Författarrollen har genomgått stora förändringar under en relativt kort tid. Det har naturligtvis med förlagens utgivning att göra men också med det uppsnabbade samhället och de nya mediernas framväxt. Fler förlag är på marknaden idag, många är mindre och enmansförlagen är det gott om. Tidigare var författarna hästar i förlagens stall och det betraktades närmast som förräderi att byta förläggare. Idag är det vanligt att ge ut på olika förlag, det gynnar både litteraturen och upphovspersonen. Förlagsbranschen har länge betraktas som konservativ, tidigare tyckte många förläggare att marknadsföring är en katalog över utgivningen, inställningen har luckrats upp av de nya medierna. Problemet är att det är samma titlar som strålkastarna lyser på och mycket kommer i skymundan.

Författarkåren har också förändrats. Idag är det vanligt att journalister skriver böcker, inte så sällan deckare. Det har gått inflation i yrkesbeteckningen, numer är alla författare, skolbarn, släktforskare och debutanter. Det är dålig respekt för ett yrke som det tar ett helt liv att lära sig. Själv skulle jag aldrig drömma om att kalla mig yrkesfiskare trots att jag lägger nät om somrarna. Journalisten på en stor dagstidning som skriver en bok kan ta tjänstledigt under skrivtiden, sedan skriver tidningen garanterat om boken, ger rabatt till prenumeranter och gör annan marknadsföring. Avundsjuk? Javisst! Det handlar om ytterst olika villkor för litteratur att komma fram idag som inte har något med kvalitét att göra.

I runt 15 års tid, när deckarboomen föddes och började sluka bokmarknaden, rådde ett avtalslöst tillstånd mellan förläggarna och Författarförbundet. Det har undergrävt våra förhållanden ytterligare, de yrkesverksamma författarnas villkor släpar efter. För att citera en känd förläggare ”Lilla vän, du ska ju leva av stipendier är det menat”…Den ordinära skönlitterära författaren skriver på sin bok under flera år, vi säljer ensamma in manus till förlaget, ofta är det helt utarbetat, ingen ersättning under skrivandet, förskottens tid hör Strindberg till. Vi förhandlar själva om villkor, strider för att få ett normalkontrakt, enligt vårt Författarförbund, tjatar om att få royaltyn redovisad, lanserar marknadsföringsidéer och läser korrektur utan särskild ersättning. Kort sagt, vi har en total ojämlik situation gentemot motparten, förläggarna.

Det finns en avhandling skriven om yrkesförfattare.” De ängsliga äventyrarna”, som bygger på intervjuer. Namnet är passande, det handlar ju om äventyr bakom skrivbordet. Idag har 1/3 del av författarförbundets medlemmar upplevt hot på grund av sitt skrivande. Själv blev jag hotad av krogmaffian och fick en brevlåda sönderslagen för en roman, Coola krogen, byggd på verkligheten i restaurangbranschen.

Författarnas dåliga villkor, journalistkårens dominans i bokvärlden sammantaget med missuppfattningar om vad som är ett lättläst språk riskerar att utarma svensk skönlitteratur. Inte sällan stöter man på förlagsredaktörer som tror att handlingen måste föregå i presens, dialektala begrepp och andra språkliga finesser betraktas som ”svåra” trots att det framgår av sammanhanget vad det rör sig om.

Det finns kort sagt en språklig räddhågsenhet som inte gynnar litteraturen som konstart. Jag tror det hade varit svårt för författare som Ann-Charlotte Alverfors, Stig Slas Claeson, Björn Ranelid bland andra vilka utmärker sig för ett eget språk att debutera idag.

Säkerligen toppar författarkåren gnälligan, vilket förmodligen också hör samman med ensamheten i yrket. Just det, ett yrke, ser man författandet fortfarande som ett yrke, jag tvivlar.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV LENA KALLENBERG:

Moa, mod och medelklass

En drömresa på arktiska hav

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons