Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Melankoliskt avsked från Jaques Werup

/
  • Jaques Werup (1945-2016), var romanförfattare, poet, estradör och musiker.

Jaques Werup gick ur tiden för precis ett år sedan i en ålder av 71 år. I hans kvarlåtenskap återfanns både självbiografiska prosastycken och dikter. "Restaurangmusik/Spilla" är till sitt innehåll ett trösterikt melankoliskt sista farväl.

Annons

Jaques Werup gav ut mer än trettio böcker i olika genrer; diktsamlingar, romaner, essäer, tolkningar och räknades till de främsta av våra författare i sin generation. Han var även estradör och musiker. Jaques Werup var också känd för sina jazziga scenföreställningar. Det har precis gått ett år sedan han avled i en ålder av 71 år. Han efterlämnade nyskrivna dikter och små krönikeliknande/självbiografiska prosaberättelser. Jaques Werup skrev alltid enkelt och lättillgängligt utan att för den skull bli det minsta banal. Den sista boken "Restaurangmusik/ Spilla" är uppdelad i två avdelningar. Läsaren får själv avgöra om dikterna ska läsas först eller sist. Jag väljer prosastyckena först. Det handlar om olika anekdotiska händelser som är hämtade i minnets stora arkivsamling. Werup berättar om mötet med sin förläggare på det stora förlaget när han var en ung författare. Plötsligt kom en åldrad gammal författarkollega gående med sitt manus i portföljen. Hans stora kommersiella framgångar var för länge sedan förbi men förlaget kände ändå ett slags moraliskt ansvar att ge ut hans böcker även i fortsättningen. Så är det inte längre menar Werup, nu är författare ungefär som fotbollsspelare, inte bättre än sin senaste bok eller match. Werup förstår på djupet vad den gamle författaren måste ha känt, att han likt en tiggare kommit till förlaget för att be om att få sitt manus utgivet. Werup mer än anar att han befinner sig i samma utsatta position själv. Den där gamlingen "med vissa succéer bakom sig och många lätt räknade framför sig".

Jaques Werup skriver om sina olika tillflyktsorter i både jazzmusiken och litteraturen. Hur han hittade hem i dessa olika kreativa kraftfält. Han gick sin egen väg och bröt med konventionerna, han blev en outsider och rebell. Jaques Werup bjuder också på en smått burlesk episod som delvis handlar om den galne Johnny Bode. Han som skrev och gav ut Bordellmammans visor som inofficiellt blev den mest spelade skivan i det här landet vilket säger något om vad som slår rot i den så kallade folksjälen. Johnny Bode var tjuv, mytoman, nazist och pornograf. Mot slutet av sitt liv bodde han i Malmö. Werup minns en blöt natt hemma hos Johnny Bode med en avsupen Gunnar "Siljabloo" Nilsson och en ung svart kille som började riva av skoningslösa bluesimprovisationer på Bodes gamla gitarr. Han slog den sedan i golvet tills det bara återstod kaffeved av instrumentet. Vem det var? Jo, Jimi Hendrix.

Det finns en blandning av stillsam (själv) ironi och melankoli som genomsyrar både prosan och dikterna. Mörkret kommer allt närmare. Tiden har sakta runnit ur timglaset. Jaques Werup går ensam mot mörkret. Vänner har försvunnit, en mycket lång kärleksrelation är över. Det är ett sorgligt avsked som landar i en stämning av trösterik melankoli.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons