Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Multikonstnären Marie-Louise Ekman träder fram i ny biografi

/
  • Marie-Louise Ekman är en av våra största multikonstnärer i det här landet.

Det kan tyckas som en helt omöjlig uppgift att skriva en biografi över Marie-Louise Ekman. Klas Gustafson bok Marie-Louise Ekmans två liv är i alla fall ett gott försök. För hur fångar man en farlig blixt eller en lysande, livgivande solstråle?

Annons

Klas Gustafson har tidigare gett ut flera biografier över kända svenskar. Hans bok om Gösta Ekman Farbrorn som inte ville vá stor kom 2009. Där gav han ett ömsint och generöst porträtt av en av våra största skådespelare. Han har också skrivit om Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Fantasten om Per Oscarsson kom 2014.

Klas Gustafson är journalist i botten och han bygger sina böcker med omfattande research. För Marie-Louise Ekmans två liv har han även gjort intervjuer med närstående och haft många samtal med Marie-Louise Ekman. Naturligtvis har det inte blivit en slutlig och fullödig beskrivning av henne. En så mångfacetterad konstnär behöver säkert hundratals biografer och jag tror inte att bilden blir klar och tydlig ändå. Som tur är!

Marie-Louise Ekman: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

I närmare femtio år har Marie-Louise Ekman varit en betydelsefull person i svenskt kulturliv. Hon har utmanat, provocerat och väckt starka känslor. För fyrtio år sedan blev hon attackerad både av vänstern och borgerligheten. På sextiotalet gick hon ut och påstod att hon ville snöpa kronprinsen. Nu har hon fått H M Konungens medalj, 12: e storleken i Serafimerordens band.

Det var hon som kallade Madicken och Emil i Lönneberga för förljugen sagoteater. Nu blev det hennes förslag till Astrid Lindgrenstaty som antogs och som ska ställas upp i Vimmerby.

Klas Gustafson har förklarat att han har känt igen de händelser som hon berättat för honom i hennes konstnärliga verk. Det bekräftar hon också.

”– Jag inser mer och mer hur självbiografisk jag har varit. Jag gör ingenting utan att ha täckning för det. Jag vet precis vilken händelse jag relaterar till. Jag kan nästan sätta datum. Det är en ständigt pågående dagboksanteckning som böljar fram med målningar, teckningar, texter, filmer. Det är ingenting annat än en dagbok från mitt liv.”

Marie-Louise Ekman föddes 1944, föräldrarnas äktenskap var olyckligt. Pappan var en charmör och en slarver och mamman en förtryckt hemmafru. Hon ville jobba men mannen sa nej. Mamman blev dotterns avskräckande exempel- så ville hon aldrig bli. Ett sådant liv ville hon absolut inte ha.

Marie-Louise Ekman har skrivit två teaterpjäser som inspirerats av mamman. Dödspatrullen och Gäckanden. Dödspatrullen var moderns namn på hemtjänsten. I pjäserna beskrivs mamman som bitter, försmådd och hämndlysten. Men det är inte hela bilden förklarar Marie-Louise i en av intervjuerna med Klas Gustafson.

“Hon var faktiskt en drastisk och rolig person. Jag skulle säga att hon snarare var bitsk än bitter. Hon hade genomskådat männen. Många kvinnor i hennes generation har sådana erfarenheter.”

Sin skolgång har Marie-Louise Ekman beskrivit som en katastrof. Hon trivdes inte i skolan och skolan förstod definitivt inte henne. Hon hade svårt att sitta still och koncentrera sig.

I skolan mötte Marie-Louise Ekman – som många andra begåvade personer – ett duglighetskrav som hon absolut inte kunde leva upp till. Redan som nybörjare blev hon utslängd ur klassrummet. Men det gjorde inte så mycket, menar hon, för när hon började i tredje klass och klasserna slogs ihop så kände hon redan alla barn – för hon hade suttit inne hos dem så mycket.

Det gick inte bättre när hon skulle fortsätta i högre klasser, hon fick flacka runt mellan Stockholms alla skolor. På sommarloven var det alltid betyg som måste läsas upp. Med ett nödrop kom hon in på Östermalms kommunala flickskola. Där skulle klasskamraterna bli FN-värdinnor och läkarsekreterare. Marie-Louise fick lämna skolan i sjunde klass utan betyg.

Då sa pappan – ”Nu får du börja på målarskola!”

Hon passade inte in där heller, så hon började på Anders Beckmans skola för reklam och illustration. Där kom vändpunkten. Till skolan kom Sven Fristedt och han påverkade alla elever med sin blotta närvaro.

”Vi började helt plötsligt att teckna allihopa.”

Och livets vägar är underliga och underbara. Drygt tio år senare kom hon till Sveriges förnämsta konstnärliga utbildning, Kungliga Konsthögskolan inte som elev – nej hon hade inte de kvalifikationerna, utan som lärare! Åtta år senare fick hon en egen professur där! Hon efterträdde Alvar Jansson.

Hon hamnade genast i en revirstrid. Olle Kåks gjorde anspråk på att han skulle ha det tjänsterum som Marie-Louise skulle överta efter sin föregångare. Men det löste sig utan strid. Efter en vecka föreslog en sällskapsjuk Olle Kåks att de skulle dela rum.

Klas Gustafson har försökt att dela upp och strukturera Marie-Louise Ekmans liv i olika kapitel. Mamma, pappa, skola, Gud,konst, teater, makt o.s.v. Men inte går det att strukturera upp Marie-Louise Ekman. Allt går i varandra. Det kallas utveckling. Målet är framåt!

Det är en mycket intressant och lärorik biografi som Klas Gustafson har skrivit om en av våra mest begåvade multikonstnärer. Han är också generös med att berätta om personer, konstnärer och skådespelare i hennes närhet Det är ett nöje att läsa!

Boken är rikt illustrerad både med personliga fotografier, men framförallt av Marie-Louises egna underfundiga, tänkvärda, fantastiska konstverk. Jag tänker speciellt på en bild där Grynet Molvig är en sjungande glass-strut! som framför en sång på flickans födelsedag. Helt underbar. Den är ur filmen Barnförbjudet från 1979.

Spännande att få veta så mycket – och ännu mera spännande att ana – att än finns det mycket kvar att provoceras av – att glädjas åt.

Efter sex år som chef för Dramaten har hon tackat för sig och dragit vidare, nu sitter hon helt plötsligt ensam i sin konstnärsateljé och vet inte riktigt vad hon ska göra härnäst. Så spännande!

”Jag har inget att göra! Jag ska hitta på något nytt. Det är inte så himla enkelt. Det bygger på att man försöker och misslyckas och försöker och misslyckas. Det är en fullständig frihet och friheten har ett pris. Jag måste bevisa någonting ... inför mig själv…något jag inte sett innan… Jag skriver – vi får se vad det blir – och jag målar förhoppningsviss så småningom. Jag har fortfarande allt framför mig. Jag står kvar på startrutan. Det mesta har man faktiskt inte gjort!”

Annons
Annons
Annons