Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny speedad Stockholmsroman av Jens Lapidus

AB Kultur recenserar en sommarthriller som bränns som stekhet asfalt mot nakna fötter.

Annons

Roksana är min nya hjälte. Dumdristiga, supersmarta Roksana i Jens Lapidus nya thriller.

Hon är så vanvettigt handlingskraftig. Som förresten nästan alla karaktärer i Lapidus böcker. De går all in. Bära eller brista. Allt eller inget. Livet levs på en avgrund hela tiden.

Roksana studerar till beteendevetare, gillar att hänga och klubba. Hon betraktar sig som en nobody men blir plötsligt drottning i Stockholms fetaste nöjeskretsar – efter att hon och sambon Z hittat ett stort parti av drogen ketamin gömt i lägenheten de hyrt i andra hand.

Men andra är förstås på jakt efter det försvunna knarket. Vitt pulver. Värt en miljon.

Samtidigt, i en annan del av staden finns Nikolas som valt att knega istället för gangsterglassa. Han är snart färdig elektriker. Har lämnat gänglivet bakom sig. Eller skulle ha gjort. Om det inte varit för att barndomsvännen Chamon blivit nerskjuten på gymet, framför ögonen på Nikolas.

Samtidigt, i en snobbigare del av staden. Går juristen Emelie till sin nystartade advokatbyrå och får en oväntad klient som river upp såren från ett gammalt fall. Det sammanför henne åter med ex-gangstern Teddy.

Stockholmsskildraren Jens Lapidus.

Jens Lapidus ”Top dogg” är en direkt fortsättning på ”VIP-rummet” och ”Sthlm delete”. Romanerna där Teddy och Emelie blir ett osannolikt radar- och kanske kärlekspar, och avslöjar ett nätverk av rika gubbar som våldtar småflickor.

Bussiga Teddy balanserar farligt men elegant på lagens gräns efter att ha suttit åtta år i fängelse. Nikolas är hans systerson som riskerar att hamna där, brinnande av hederstankar och hämnd.

Sanslösa Roksana gör debut i en huvudroll. Berättelsen om hennes galna amatörföretag i knarkbranschen är helt speedad. Lapidus skriver när han är som bäst – den här gången är han det i Roksana-historien – "at ludicrous speed”. Samma hastighet som en viss high tech-bilmodell kan köras i. Han beskriver den förresten själv:

”Monstret gjorde noll till hundra på tre sekunder blankt – utan växlingar. Det sinnessjukaste i upplevelsen var tystnaden – det var som att kasta sig utför ett stup, bara vindens ljud i öronen”.

Ungefär så är det alltså att läsa ”Top dogg”. Med dess omväxlande gangsterlingo och iakttagelser av fåniga samtidstrender och den nya nätverkande överklassens kindpussande. Även om det bitvis går långsammare. Som kring nu relativt, högst relativt, stadgade Teddy och Emelie.

Sen handlar det verkligen inte enbart om action. Lapidus grej är att skildra extremt olika sociala miljöer och ställa moralfrågor med osäkrad penna. Och att vara så förtvivlat rolig mitt i skiten.

Jag begriper inte om man kan begripa något av ”Top dogg” utan att ha bakgrunden från de tidigare romanerna. Den snåriga berättelsens trådar visar sig höra till samma härva. Det vidriga sexringsfallet får sin upplösning.

Upplösningar riskerar alltid att göra en besviken. Om inte annat tar spänningen tvärt slut.

Jag försöker komma på varför ”Top Dogg” gör mig lite extra snopen. Kanske för att det är trist att ta farväl av ett kungligt persongalleri. Kanske för att bok nummer tre är mindre tajt och tamare trots wonderwoman Roksana.

Eller för att i bok nummer tre är humorn vassare än samhällskritiken.

Men trilogin som helhet är grymmaste svenska Stockholmsromanerna. De är Stockholm i sitt svarta hjärta.

FAKTA: Ny bok av Jens Lapidus, "Top dogg" (Wahlström & Widstrand)

Annons
Annons
Annons