Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om tingens vara i förpassningens tidevarv

/

Lennart Sjögrens senaste lyriksamling "De andra trädgårdarna" hjälper mig att inse detta faktum: livet har faktiskt en ände …

Annons

Lennart Sjögrens debut som lyriker kom för 59 år sedan med samlingen "Håll portarna öppna". Fyra år senare anlände första prosaboken, Lantliga noveller; i den återvänder jag ofta till berättelsen Brevet, som är mycket filmisk och belyser den utstöttes situation i ett kargt samhälle. Jag tycker mig se block av scener i denna (ännu) icke förverkligade spelfilm. Enslingen Erik Karlsson i Långåsen utsätts för en brevväxling från en – fiktiv – kvinna, som utger sig för att ha fattat tycke för honom sistlidna sommar. Det är en illvillig, grym historia.

I Sjögrens 29 bok skapar han en situation i titeldikten, som på något sätt tangerar känsloläget i Brevet. Här är det miljöer och epoker som flimrar förbi: husen, trädgårdarna, där idag inte mycket finns kvar från den intensiva storhetstiden:

”ifråga om lysande marschaller

och de gäster som kommer hit

är i ett annat ärende än festens.”

Under en faren epok har någon rört vid dessa förgätna trädgårdars fruktträd och täppor:

”I de övergivna trädgårdarna

syns levande spår tydligare

därför att dödens klack

satt sina märken i det kvarlämnade.”

Dessa rader skänker mig ett erinringens ljus, när jag färdas genom en by i Tiveden, vilken jag lämnade för 40 år sedan och nu drar mig till minnes situationer och människor: tusenkonstnären som spelade schack med Frans G. Bengtsson och som i misstro mot bygdens missionsförbundare stoppade sin Bibel i kokspisen och med hjälp av spiskroken en hel natt vände blad för att utplåna en text och en tro som fascinerat honom men nu flytt …

Inledningsdiktens fyra textsidor placerar mig i samma känsloläge, som novellen Brevet: ”Här faller regnet, det som först utplånar och ger ett annat liv tillbaka.”

På det förgätna hemmanets tun faller de övermogna äpplena, som inte ber om någons hand för att bli plockade. För oss, som plötsligt överraskas och vill fly detta faktum, att vi idag känner fler som återgått till förmultningen, än dem vi i närvarande tid möter på Vårdcentralen eller PROs möten.

En av de starkaste dikterna inleds: ”Hon står i det röda fönstret.” Lennart Sjögren erinrar sig en bild från 1939, när han är nio år och fångas av bilden så starkt att den kvarstår som en envist återkommande vårta ingen kirurgi förmår eliminera. Alla bär vi dessa bilder inbrända på näthinnan av dem som kom, försvann men blev kvar som en slags ikoner inom oss:

”Ska det ändå finnas en plats

om inte annat än som en tillfällig dröm

där alla gatorna och fönstren där du stod

till sist mynnar ut

mot det torg som ännu inte finns

men som hör en annan framtid till.”

Jag gick länge en solbelyst dag före årets pingst på Tiveds kyrkogård och letade efter en grav till en predikant, vars enkla ord en gång fick klang inombords i mig. Lennart Sjögrens sena dikter hjälper mig att inse detta faktum: livet har faktiskt en ände …

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons