Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Englund får svidande kritik: Missar fotsoldaten i sina böcker om kriget

/
  • Peter Englund får kritik av DD:s recensent Maria Hamberg för att inte skildra den vanlige fotsoldaten

Peter Englunds svit av böcker om första världskriget fortsätter. DD:s recensent Maria Hamberg har läst fjärde boken men hon saknar skildringar av soldater som saknar kragbeteckningar.

Annons

Peter Englunds fjärde bok om första världskrigets historia fortsätter följa de individer han hittat i arkiv och tidningslägg. Det finns brev och anteckningar från bushen i Östafrika likaväl som västfronten i Belgien. Några återfinns i Serbien, andra i norra Italien, åter andra i närheten av Riga. Det var verkligen ett världskrig. Ett krig om herraväldet i världen.

Englunds sätt att ta sig an historien är sympatiskt. Och ger läsaren känslan av vanmakt, hur i all sin dar ska någon lyckas få slut på eländet? Alla intressen som krockar utan någon direkt ledning någonstans ifrån. Om och om igen avslöjar breven och anteckningarna det idiotiska i de olika marsch- och anfallsorder som kommer från alla olika militärledningar. Den ryska likaväl som den brittiska.

Men jag saknar rösterna av dem som inte har några kragbeteckningar. Jodå, det finns ett fåtal meniga soldater. Och visst, jag förstår dilemmat, inte många av de meniga, av fotfolket, av kanonmaten, skrev speciellt mycket. Varken hem eller i dagböcker. Men Englund borde kompenserat för det. Istället upplåter han sina sidor till dessa hög- och lågadliga, borgerligt och kulturellt uppfostrade officerare, sjuksköterskor och journalister.

I april möter journalisten Corday en menig soldat på permission i Paris. Han försöker pumpa honom för att få veta hur det är egentligen. Den namnlöse soldaten är chockad över nöjeslivet, som om inget krig pågår. Corday lirkar med honom och säger att han måste berätta om sina erfarenheter efter kriget. Soldaten skakar på huvudet och säger att de som kommer att berätta är de som känner kriget genom dagstidningarna.

Englund frågar sig om Corday känner sig träffad.

Jag kan ställa samma fråga till Englund.

I hans persongalleri saknas bönder, industriarbetare, soldatänkor... De röster han valt skriver hans historia. Och nej, Englunds uppgiftslämnare har inte samma blick på jorden, världen eller framtiden som de som i västfrontens skyttegravar inte ens äger något att ha på fötterna. Om och om igen citerar Englund hur soldater deserterar, hur de vägrar lyda order, hur officerare står maktlösa framför bistra män som vet att vart de än vänder sig kommer de att dö. Det händer i den franska armén, i den italienska, i den brittiska likaväl som i den ryska. Redan i januari 1917 skriver en regementschef i Baltikum att han: vädjade till deras patriotism. Männen ändrade inte en min…. Om ni sticker igen kommer jag att skjuta var tionde av er, förstår ni?... var tionde!

Till slut vrålar han i desperation:

För hit kulsprutorna! Inte en rynkning kunde observeras i någons ansikte.

Officerens misslyckande var totalt.

Ändå kliver Englund in i texten med sin egen röst och påstår med hjälp av en rysk aristokrat i Petersburg, juli -17 att: "Andrej Lobanov-Rostovskij tillhör det stora flertalet, en brokig grupp med högst olika bakgrund och dito villkor, men som alla förenas av att de är åskådare, betraktare, de är de som står vid sidan om; de som ej hunnit välja eller inte valt alls; de som hoppas att allt ska ordna sig, varvid allt på något underbart vis ska återgå till det normala; de skrämda de tysta de tystade; de avvaktande, de trolösa, de passiva."

Det stora flertalet? Den adlige mannen gömmer sig för tjänstefolket, vågar inte ens be dem om mat. Hur många är de? Han vet inte. Inte Englund heller. Mannen gömmer sig i parkerna när de stora demonstrationerna som kräver fred och bröd fyller gatorna. Hur många är de? Han vet det inte, inte Englund heller.

Mannen ser på avstånd folkmassorna som lyssnar till Lenin, han läser plakaten, noterar och han är rädd. Och Englund påstår att han tillhör flertalet! Har man den inställningen till vanligt folks inträde i politiken blir det logiskt att kalla maktövertagandet i oktober för en kupp!

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons