Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spännande möte i jakten på Dagerman och Federn

/

”Skuggorna vi bär” är en fascinerande bok av Lo Dagerman och Nancy Pick. Lo vill lära känna sin far Stig Dagerman som tog sitt liv när hon var mycket liten. Nancy vill ta reda på mer om den glömda släktingen och vänsterradikala författaren Etta Federn som ingen talar om. De skriver växelvis i dialog om sina minnen och efterforskningar. Målet är att ta reda på vad som hände när Etta och Stig möttes i Paris efter andra världskriget.

Annons

Hösten 1946 reste den 23-årige Stig Dagerman till Tyskland för att skriva reportage. Året därpå kom ”Tysk Höst” ut, en djupt personlig men samtidigt tidlös bild av ett krigshärjat land. I november 1947 reste han till Frankrike på ett nytt efterkrigsreportage, med titeln ”Fransk vår”. Nu i sällskap med sin fru Annemarie.

När paret återvände till Sverige för att fira jul skrev Dagerman snabbt en pjäs med titeln ”Skuggan av Mart”. Idén hade han fått i Paris vid besök hos en viss Etta Federn. Hon var en österrikisk-judisk författare som Stigs tyska svärföräldrar och hustrun Annemarie lärt känna i Barcelona under åren av flykt undan nazisternas förföljelse av politiska motståndare. Etta hade jagats från land till land och drabbats hårt av kriget. Hon var författare till tjugo böcker, anarkosyndikalist, feminist, dessutom hade hon uppfostrat två söner. Det var en fattig och sjuk, men belevad och stolt kvinna paret Dagerman mötte.

Etta avgudade sonen Jean som hade stupat och blivit krigshjälte i den franska motståndrörelsen. Michel, hennes andre son, var Jeans motsats: en känslig, närsynt och förläst ung man som Etta behandlade otåligt och respektlöst. Stig fascinerades av detta, han identifierade sig med Michel. Den sargade familjen satte igång hans fantasi och fick stå modell till ”Skuggan av Mart” – vars huvudgestalter är fru Angelica som sörjer och glorifierar sonen Mart, den döde krigshjälten, och hatar den ängslige men levande sonen Gabriel, som hon förtrycker med utstuderad grymhet. Pjäsen gick upp på Dramaten redan hösten 1948.

Stig Dagerman begick självmord 1954. Då var hans dotter Lo knappt tre år gammal. Hon minns inte sin berömda pappa och kom med tiden att flytta till USA där hon idag bor med sin familj. 2011 kontaktas Lo Dagerman av en viss Nancy Pick, en amerikansk journalist som forskat i sin släkthistoria. Där har hon hittat Etta Federn, en glömd vänsterradikal författare som Nancy inte känt till. Dessutom har hon fått reda på att den svenske författaren Stig Dagerman ska ha skrivit en pjäs om Etta. Nancy vet inte vem han är men hittar en engelskspråkig hemsida på nätet om Dagerman, skapad av hans dotter Lo. Det är så de får kontakt. Från den stunden förenas de båda kvinnorna i en personligt, ja passionerat sökande: Nancy vill ta reda på mer om en glömd släkting som ingen talar om, Lo vill lära känna sin far som tog sitt liv när hon var mycket liten.

”Skuggorna vi bär” är en fascinerande bok om Los och Nancys möte och konsekvenserna av det. De skriver växelvis i dialog om sina minnen och efterforskningar. Målet är att ta reda på vad som hände när Etta och Stig möttes i Paris? En medvetet naiv fråga gäller den biografiska sanningen i Stigs fiktiva porträtt av Etta? Var hon ett sådant monster? Eller var det Stig som hänsynslöst utnyttjade Ettas livsöde för att skriva en pjäs?

Med spänning följer jag hur Lo och Nancy delar kunskap och insikter som leder allt längre in i historien om Etta och Stig. De hittar nya biografiska ledtrådar, de spekulerar och lever sig in i det förflutna. Samtidigt levandegör de en mörk europeisk historia, en blodig kamp som drabbat verkliga människor som Etta och hennes söner, som drabbat Annemarie Götze och hennes föräldrar som till slut fann en fristad undan Gestapo i Sverige. Stig som svensk står utanför men söker kontakt för att skriva bra journalistisk, som han gjorde i Tyskland. Men något starkare pockar på. Lusten att dikta.

För Los del leder forskandet in i de egna skuggorna kring sin berömda pappa och det som är Stigs stora trauma; hans såriga förhållande till sin egen mamma Helga. Hon lämnade honom ett par veckor efter födseln. Först i tjugoårsåldern mötte han henne igen men de fick aldrig riktigt kontakt. För Stig var moderns kyla, hennes ”tysta förkastelse” en smärtsam gåta.

Några år senare, när Stig blev känd författare, drog Helga sig undan igen. ”Det måste ha gjort honom galen”, skriver Lo. Stängde modern dörren för att skydda sig från att bli material i sonens böcker? Det är rimlig tanke. Nu blev hon det ändå. Liksom Etta Federn.

Etta är formen och Helga känsloinnehållet som Stig fyller sin diktarfantasi med när han skriver ”Skuggan av Mart”. Här kan han närma sig sin mor och de farliga känslorna genom dramatik. Kärlek, hat, incestuösa fantasier, till och med modermord. Finns det en biografisk kärna i pjäsen handlar den inte om den verkliga Etta Federn, utan om en ung man – Stig – som söker svar på sin mors brist på kärlek, och som genom svaret hoppas finna förlösning. Och gå fri.

Dagerman hjälpte Etta och Michel med jobbkontakter. Han skrev ett bra reportage om hennes stupade hjälteson. I övrigt blev ”Fransk vår” ett misslyckande. För att undgå skammen satte han igång en ny roman, ”Bränt barn”. Det är en avsevärt djupare och mer drabbande konfrontation med modersfiguren än ”Skuggan av Mart”. Den här gången är det Stigs egen arbetarfamilj på Söder som står modell, inte minst han själv. Så visst var han hänsynslös mot sina närmaste. Och mot sig själv. Hans sanningssökande genom litteratur var viktigare än att närstående blev sårade av vad han skrev.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons