Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stig Sjödin – urbilden av en arbetarförfattare

/
  • Stig Sjödin (1917-1993).
  • Valsverksarbetare i hårt kroppsarbete gestaltade av konstnären Johan Ahlbäck. Bilderna var tänkta som förlagor till grafiska blad men blev aldrig utförda.
  • Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös. Så står det på Stig Sjödins gravsten.

Det är 100 år sedan författaren Stig Sjödin föddes i bruksorten Sandviken. Litteraturkritikern Rasmus Landström tecknar här ett personligt porträtt av författaren Stig Sjödin som blandade radikal samhällskritik med kärleks- och naturlyrik.

Annons

Stig Sjödin är ju på många sätt den arketypiska arbetarförfattaren. Han var valsverksarbetaren från bruksorten som flyttade till Stockholm och blev poet. Han skrev om kroppsarbete, förnedring och människovärde och han var socialdemokrat. Emellanåt kallades han ”arbetarrörelsens försångare” och under perioder skrev han dikter till varenda LO-kongress. Vissa anser nog att man skulle kunna byta ut ordet ”arbetarlitteratur” i Nationalencyklopedin mot en bild på honom.

Men Stig Sjödin var en ganska otypisk arbetarförfattare. För det första skrev han om kroppsarbete – det har inte särskilt många arbetarförfattare gjort. För det andra var han socialdemokrat med en marxistisk böjelse – i arbetarlitteraturen har anarkismen varit viktigare och Krapotkin har haft oändligt mycket större betydelse än Marx. För det tredje var han poet och poesin har aldrig varit en populär form – den har ansetts för snofsig och inåtvänd.

Tyvärr har inte Stig Sjödin någon särskilt stark ställning idag. När kom en Sjödin-bok senast i nyutgåva? Söker man på Adlibris eller Bokus får man sammantaget noll träffar. Varför ges inga av hans diktsamlingar ut på nytt? Ännu finns det ingen doktorsavhandling om hans författarskap och ingen ordentlig biografi. Jag tycker faktiskt att det är skamligt hur arvet från honom förvaltas – eller snarare inte förvaltas. Sjödin är en av de verkligt stora humanisterna i svensk litteratur och hans kvaliteter kan mycket väl mätas med Ekelöfs och Tranströmers.

När Stig Sjödin föddes 1917 var Sandviken synonymt med sitt järnbruk och i hans ungdom jobbade nästan alla män där. Efter sex års folkskola började han själv arbeta på bruket vilket berodde på att familjen byggt ett nytt hus och alla var tvungna att dra sitt strå till stacken. I tio år kom Sjödin att bli kvar på fabriken, därefter flyttade han till Stockholm där han jobbade som brevbärare och senare som journalist. Ändå är det valsverket som gjorde det bestående avtrycket i honom, där fick han se slit, förnedring och arbetsplatsolyckor. Två viktiga biografiska saker kan nämnas här: den ena är att hans pappa blev blind på ena ögat i en arbetsplatsolycka. Det här kan vara en av förklaringarna till att synen alltid varit så viktig i hans författarskap. Den andra är att han såg en lyftpojke klämmas ihjäl mot en valsstol i sin ungdom. Det var ett minne som skulle jaga honom hela hans liv och antagligen är detta en viktig förklaring till varför han var så upptagen vid arbetsplatsolyckor i sin poesi.

Sjödin debuterade som poet 1945 med en diktsamling som heter ”Blindgångare”. Det var en tunn volym, bara 30 sidor text, skriven på ett ganska tidstypiskt sätt. Sjödins diktsamling passade in i tidsklimatet: där jämförde han sig själv med en mammut infrusen i ett isberg, han talade om domedagen och om ”ångestdrapperierna” framför sin blick. Språket var tungt som malm, pulserande av en dov ångest och stroferna var överlastade av bilder.

1949 debuterade Sjödin som arbetarförfattare med diktsamlingen”Sotfragment”. Den blev hans publika genombrott och efter en tid kom diktsamlingen att sälja i närmare 10 000 exemplar. ”Sotfragment” var ett slags bokslut över Sjödins tid på Sandvikens järnverk. Där beskrev han sin tid som kroppsarbetare och hur han stod vid smältugnen med svetten rinnande längs ryggen. Den handlade om att jobba i skift och gå hem som en trasa. Men inte bara det. Det var också en samhällskritisk diktsamling som skildrade den ökade automatiseringen i samhället där människan hade blivit en betjänt åt maskinen. Den handlade om arbetarnas brist på inflytande och om arbetsplatsdemokrati

Här kritiserar Sjödin inte bara det omänskliga skiftarbetet utan också lönearbetet i sin helhet. I det kapitalistiska samhället så är arbetaren på ett formellt plan fri att sälja sin arbetskraft men om hen inte vill svälta så är lönearbetet inte något man kan välja bort. Alltså, att jobba för någon som berövar en mervärdet av ens arbete. För den som har läst sin Marx är raderna om ”den osynliga nåden / att få slita ut sig” en knivskarp illustration av det han skulle kalla ”alienation” – det vill säga att arbetaren har en kuslig känsla av att bli berövad något som hen inte riktigt kan sätta fingret på.

Denna radikala form av samhällskritik var tvärtemot vad man kan tro något nytt inom arbetarlitteraturen. Det Stig Sjödin gjorde med ”Sotfragment” var att han tog proletärdiktningen in i samtiden. I hans bok riktades kritiken inte mot ett gammalt fattigsverige utan det framväxande folkhemmet.

Här kan man påminna sig om att Folke Fridell två år innan ”Sotfragment” skrivit en debattartikel som hette ”Nya mål för arbetardikten”. Där gick han till angrepp mot 30-talets proletärdiktning och anklagade den för att mest vara radikal till formen. Visserligen, skrev Fridell, vittnade den om fattigdom, men bara på ett materiellt plan. Det Fridell menade att den nya arbetardikten måste berätta om är det han kallade ”den nya fattigdomen”, alltså ”bristen på människovärde”. Den måste skildra avsaknaden av demokrati på arbetsplatserna och ta upp problemet med att löntagarna inte får vara med och dela på vinsterna. Den nya proletärdikten, skrev Fridell, måste likt läkaren både ställa diagnosen och skriva ut rätt medicin. Det sista hade inte 30-talsförfattarna gjort. Däremot hade han själv gjort ett försök i sin roman ”Död mans hand” som utspelade sig på en textilfabrik och gestaltade bristen på industriell demokrati.

Av någon anledning ses Sjödin sällan i det här sammanhanget. Det är rätt märkligt med tanke på att ”Sotfragment” till punkt och pricka följer Fridells ordinationer. Kanske beror det på att Fridell var syndikalist, medan Sjödin var sosse. De verkade alltså inom delvis olika offentligheter. Själv tror jag inte att man ska förledas av dessa etiketter: diktsamlingen ”Sotfragment” är ett bidrag till just den frihetliga socialistiska litteraturtradition som Fridell förespråkade och på så sätt förnyade Sjödin arbetarlitteraturen. Sjödin och Fridell förde in samtidens problem och vittnade om underskottet av människovärde i arbetslivet.

”Sotfragment” är verkligen en remarkabel diktsamling och om ni inte har läst Sjödin innan är det här ni ska börja. En sak som ger den en särskild lyster är dess andra avdelning som heter ”Porträtt från bruket”. Där beskriver författaren ett antal karaktärer från sin ungdoms arbetsplats och här bryter hans humanism fram som en glödande lava ur berget.

Men det är viktigt att veta att ”Sotfragment” var ett sidospår i Sjödins författarskap. Fram till 1949 hade han inte varit någon arbetarförfattare och under hela 1950-talet såg det inte heller ut som om han skulle fortsätta som det. För under hela 50-talet och stora delar av 60-talet skrev Sjödin knappt en strof som handlade om arbete eller klass, han var snarare en kärleksdiktare och en finstämd naturpoet.

1960-talet var en tid som dominerades av den journalistiska prosan för Stig Sjödin. Han var då anställd på Skogsindustriarbetaren mellan -64 och -72 samtidigt som han skrev krönikor i Kommunalarbetaren.Litteraturen blev samtidigt mera samhällstillvänd och – i många avseenden – enklare. Under denna tid ökade fackboksförsäljningen drastiskt, pocketboken fick sitt kvalitativa genomslag, prosan började tränga undan och in i poesin. Folk började läsa beatpoeterna, nyenkla dikter och konkretistiska poem. I den nystartade tidskriften Rondo deklarerade Göran Palm att han var less på världsfrånvända poeter som krånglade in varenda tanke i en metafor och ständigt gjorde snåriga referenser till medeltida mystiker. Ett nytt litteraturklimat, i kombination med arbetsplatsbesöken med Skogsindustriarbetaren, fungerade som ett otroligt stimulansmedel på Sjödins skrivande.

1964 författade han ett socialt reportage, ”Syneförrättning i folkhemmet”, en uppföljare till Lubbe Nordströms ”Lortsverige”. Författarna konstaterade att hemmen fortfarande var ganska skitiga. Två år senare – 1966 – skrev han ”Bo bortom tullen”. Dessa två böcker blev en sorts upptakt till den poetiska förnyelse Sjödin skulle genomgå under 1970-talet. Det är nämligen då som arbetarförfattaren Stig Sjödin kliver fram på allvar, inspirerad av den nyenkla poesin och 60-talets radikala tidsanda. Och det är nu, som han i mitt tycke skriver sina bästa böcker.

Mellan 1970 och 1977 kommer Sjödin med fyra diktsamlingar som i följd och ordning heter: ”Har ni flaggproblem”, ”Klarspråk”, ”Livets starka smak” och ”Förklaringstappet”. I dessa diktsamlingar är tonen ledigare än i dom tidigare, bildspråket är säkrare och den 40-talistiska ångesten nertonad. För första gången på över 20 år återvände Sjödin till bruket som han arbetat på. Han beskrev arbetsskador, monotonin, alienationen i fabrikerna och hur arbetarna hade mindre kontroll än någonsin över sitt arbete. Samtidigt kombinerade han detta med några av de vackraste kärleksdikterna som vi har på det svenska språket och lyriska skildringar av den svenska naturen som endast har sin överman i Harry Martinsson, vill jag påstå. Ställer man de tidigare diktsamlingarna bredvid dessa så kan man knappt tro att det är samma författare som har skrivit dem. Om den gamla Sjödin varit en ganska svår modernistisk poet så är den nya Sjödin lika lättläst och glasklar som Sonja Åkesson eller Göran Palm. Samtidigt går det en röd tråd från ”Sotfragment” till diktsamlingarna från 70-talet. När man läser dom senare får man intryck av att poeten legat vaken på nätterna och funderat över all förnedring han sett på bruket. Som om Sotfragmenten jagat honom i drömmen.

Stig Sjödin använder aldrig ordet kapitalism men det är dessa mekanismer han beskriver: profitjakt, utsugning, ackordhets. Det är dom mekanismerna som gör att människor likt Lyftpojken dör i industrin – och det är dessa dikter som jag tycker lever allra starkast idag. Nu säger kanske någon att detta handlade om en annan tid, när Sverige var industrialiserat på ett helt annat sätt, när arbetsplatsolyckorna var vanligare. Och visst, det stämmer. Men åk till hamnen i Malmö och titta på de papperslösa flyktingarna som svabbar bilar i minusgrader utan skyddshandskar. Eller titta på bygget av Citybanan och alla arbetarliv som har förspillts där. Eller fråga en kvinna som jobbat hela sitt liv inom hemtjänsten om hon skulle kunna tänka sig att gå i pension vid 75 istället för 65. Försök hitta en enda som har en kropp som håller för det. Kroppsarbete betyder fortfarande att man betalar med sin kropp för att få lön. Det är samma underliggande människoförakt som styr arbetslivet nu som då och ingen har nog visat det bättre än Stig Sjödin.

Vi föreställer oss ofta att 30-talet var det stora arbetarlitterära genombrottet – men på många sätt skedde det under 60-talet. Jan Fridegårds böcker till exempel trycktes i otaliga upplagor och sålde i osannolika en miljon exemplar. Det var i det här klimatet som Sjödin hittade sin röst.

Efter diktsamlingarna på 70-talet så skedde återigen ett långt poetiskt uppehåll för Sjödin. Men 1988 kom han med diktsamlingen ”Näverbrev” som är en av mina personliga favoriter. Den knyter an till 70-talsdiktsamlingarna men har ett nytt lugn över sig, stilen är fjäderlätt. Samtidigt innehåller den flera dikter från bruket och i inledningen återvänder han dit för att förklara sina poetiska drivkrafter. Jag tycker diktsamlingen fångar de olika polerna i Sjödins författarskap på ett fint sätt. Å ena sidan kritiken mot arbetslivet. Å andra sidan den nödvändiga viljan till flykt, i Sjödins fall mot naturen och kärlekslivet.

1993 så dog Sjödin 75 år gammal i lungcancer. Han hade rökt hela sitt liv men också fått stenlunga från sitt arbete i Sandvik. Han hann dock publicera en sista diktsamling som heter ”Läkebok, nedresa” samma år som han dog, en bok om döden som inleddes med ett utdrag ur hans sjukjournal. I diktsamlingen skrev han om att vara utelämnad åt sin kropp och att befinna sig i pillrens grepp. Så här kunde det låta:

Som jag ser det går det inte att få någon

reson på döden eller att beskriva den.

Den tar sin plats och sedan går det inte att komma undan.

Den har ett hånleende till hands var sekund

och detta vet den att ingen orkar med.

Det är strax tablettdags igen.

I tidningarna fick ”Läkebok” lyriska recensioner och den beskrevs som en av de bästa böckerna som författats på svenska om döden. Sjödin läste dessa hyllningar på sin dödsbädd och det värmer verkligen i hjärtat att hans liv avslutades inför en hyllningskör.

Fotnot: Artikeln är en kortad version av ett föredrag som Rasmus Landström hade tidigare i år om Stig Sjödins författarskap i ABF-huset i Stockholm. Rasmus Landström är litteraturkritiker med arbetarlitteratur som specialitet. 

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons