Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svår konst att vara svensk, europé och världsmedborgare

Martin Kylhammars essä "Bland resenärer och kosmopoliter" dryftar hur svenska och franska författare under hundra år funderat över Sveriges plats i världen, och om den svåra konsten att på en och samma gång vara svensk, europé och världsmedborgare.

Annons

Det är stor spännvidd i Martin Kylhammars essäbok Bland resenärer och kosmopoliter. Han inleder med att skildra hur Sverigebilden i Frankrike har förändrats under åren, med Sverige som ett mönsterland innan en annan mer kritisk bild tar över.

Sedan hoppar han över till August Strindberg och hans intresse för allsköns ny teknologi. Senare följer texter om andra författares relation till det svenska och utom-svenska, från Heidenstam och fram till Tranströmer. Mycket på en gång, kan man säga. Fast stimulerande läsning,

Vi får möta en Strindbergs som på 1880-talet hyllade bondesamhället i sin bok "Bland franska bönder" och såg industrialismen som ett hot mot en bestående ordning innan han tjugo år senare bytte fot och hyllade industrisamhället som samhällets revolutionerande nymodighet, och därmed blev en hjälte inom den framväxande arbetarrörelsen.

Kylhammars bild av Heidenstam är intressant. Han som trots sina ursvenska romaner om Karl XII och Svenskarna och deras hövdingar fann så mycket inspiration i den islamiska kulturen. Undrar vad han skulle säga i dagsläget, med fanatiska strömningar och terrordåd.

Författarnas hållning till det så kallade utlandet har skiftat genom decennierna. Mellankrigstiden kännetecknades av en stor öppenhet mot främmande kulturer och en myckenhet resande. Nya vyer som öppnades i en rad författarskap, man behöver bara nämna Harry Martinson och Eyvind Johnson och givetvis Artur Lundkvist. Men sen slog fascismen, nazismen och kriget till. Då kom det på många håll att handla om så kallad beredskapslitteratur.

I mitt tycke finns en lucka i Kylhammars ambitiösa genomgång: efterkrigstiden. Det var inte så att svenska författare la sig på latsidan vad gäller internationella impulser. Där fanns Frankrike, inte minst hos Lars Forssell och Pär Rådström. Tredje världen kom in, i böcker av bland andra Jan Myrdal, Sven Lindqvist och Sture Källberg och givetvis Sara Lidman.

Dessutom undrar jag varför han i sin genomgång av svenska Nobelpristagare totalt har glömt bort Pär Lagerkvist. Han var ändå med sin religiöst tonade symbolvärld mycket mer internationell än som var vanligt både på 1940- och 1950-talet. Men i stort: Kylhammars bok erbjuder läsvärd och berikande läsning.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons