Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Vad vore en litteraturkritik värd namnet?

/

Det finns sju skäl att låta bli att försöka föra en litteraturdebatt, menar författaren Einar Askestad.

Det kan tyckas tröstlöst att föra en debatt om litteraturkritiken. För det första råder det delade meningar om huruvida den blivit sämre eller bättre.

För det andra finns det de som anser att det är bra att den blivit sämre. För det dåliga är ju bättre än det sämre, ty det rätta, sköna och goda är det ju någonting skumt med och det fula är så mycket mer ärligt och sant.

För det tredje har det hur som helst alltid klagats på litteraturkritiken och alltså är denna klagan ingenting att bry sig om. Vidare är hela frågan om litteraturkritik skum. Kritisk kan ju vem som helst vara, som en arbetsförmedlare sade till mig för många år sedan, när jag råkat berätta att jag skrev kritik för BLM. Skaffa dig ett riktigt jobb. Läs en bok och var människa.

För det femte behöver vi inga kritiker för att konstatera vad som säljer och vad som inte säljer. Vi behöver folk som vi gillar som kan berätta vad de gillar för böcker som vi alla gillar och som vi hoppas vi hinner läsa och gilla någon gång. Litteraturkritik?

För det femte läser ingen debatter om litteraturkritik. Ja, ingen annan än de närmaste sörjande, och de är inte många. När SvD fick den geniala idén att låta läsarna avgöra vilka böcker som skulle recenseras låg man helt rätt i tiden.

Nästa steg är givetvis att läsarna får avgöra vem som skall recensera böckerna. Därefter kan man även ha omröstningar om vem som skall skriva de böcker som läsarna vill läsa böcker av.

Eftersom vi lever i en demokrati handlar det om kvantitet; ju fler röster desto bättre. Nu kunde man invända att detta scenario är misstänkt likt den verklighet vi redan lever i. I media media. I offentligheten offentlighet. Kändis är den som är känd. Känd är den som är kändis. Litteraturkritik?

För det sjätte skriver även dagens mer litterärt upphöjda författare inte sällan de böcker som redan efterfrågas av publiken. Ta en sådan som norrmannen Knausgård, och hans tuffa kamp för att få skrivtid etc.

Han är enligt egen utsago en stor kritiker av moderniteten, vilket ju inte hindrar honom att anamma dess främsta signum: jagcentreringen. Tusentals sidor om Knausgård och hans vedermödor med att vara Knausgård.

Sådant kan vem som helst relatera till, utan att anstränga sig nämnvärt. Varför gå över ån efter vatten? Varför anstränga sig att se världen bortom den egna om den egna kan bli hela världen? Litteraturkritik?

För det sjunde, vilket sammanfattar det hela, har vi vid skrivande tidpunkt ledande kritiker som enbart leder sig själva. En biträdande kulturchef på en större morgontidning avslutade en recension med följande ord: ”Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande.”

Vad svarar man på det? Hur debatterar man med ett sådant medvetande? Var befinner sig en sådan person i förhållande till sin egen existens, till existensen bortom den egna redaktionen, tidningen, den mediala verkligheten, och framförallt, till existensen överhuvudtaget?

Det låter kanske som att jag raljerar. Det kunde nästan vara en satir över samtiden detta, inte minst den offentliga. Men citatet är vad det är och det perspektiv som det blottar går tvärs igenom och på djupet av vår kultur.

Att tala om sig själv i tredjeperson. Att fotografera sig själv. Att publicera sina dagböcker medan man skriver dem. Att hämningslöst hänfalla åt självbeundran, eller för den delen självförakt. Behöver ni fler exempel? Att twittra om sin katt som fräser mot en mörkpälsad katt och slå fast att det inte är rasism utan ”solitärens rätt att gå sin egen väg”?

Läs nu igen, och noga: ”Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande.” Hur analyserar man en sådan sats? Den tycks mig vilja visa på hur man som kritiker – och människa – kan befinna sig utanför själva den dimension som är litteraturens (jag talar här om den seriösa litteraturen, inte deckare osv). Vad finns utanför denna dimension?

Mitt svar är samtidens offentlighet som sådan. Läs media, såsom en artikulationen av ett ("kollektivt") medvetande som saknar koppling till det mest verkliga. Till liv och död. Till språk, kropp och tystnad. Kärlek, hat och likgiltighet. Till dig, till dina närmaste, till det gemensamma, och därmed även till det främmande. Denna kritiker – och människa - är lika verklig som bilden av henne själv, vilken utgörs av densamma bilden av henne själv. Därav rundgången.

Samma kritiker skriver samma recension helt oberoende av boken i fråga, ty hon har fullt upp med sig själv. Med att legitimera sin ideologi. Sin attityd. Sitt kön. Sitt sammanhang (en rent social historia). En kritik mot denna kritiker – och människa - blir ett angrepp mot hennes självuppfattning, ja mot hela hennes världsförståelse. Det är hotfullt. Och man sågar hellre ned trädet än den gren man sitter på.

Vad vore då en kritiker värd namnet? En kritiker som går bortom det kritiska, det ”negativa”, det negerande. Motsatsen: upplåtandet. Vad är det att upplåta? Inte bara att låta något annat komma till tals, utan att vara den som tillåter att upplåtandet sker. Ett möte med en annan människa, en röst, ett tilltal, förutsätter just att man låter den vara vad den är.

Att man inte ställer sig i vägen för det som ges. Bortom all tolkning och klassificering börjar själva läsningen. En kritiker – och människa – utan denna förmåga till att upplåta, till att vara öppen för vad man möter, behöver ingen litteratur. Den behöver någonting att förbruka, att använda sig av. För sin egen skull.

Fotnot: Artikelförfattaren debuterade 1997 med novellsamlingen Det liknar ingenting, har sedan dess publicerat prosa, lyrik, essäer och artiklar i olika tidskrifter i Norden.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons