Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Calle lämnar Dalateatern efter 45 år

+
Läs senare
/

Calle von Gegerfelt, legendarisk scenograf, går i pension efter 45 år på Dalateatern. Han var med i gruppen som en gång startade teatern i Falun. Efter ett långt yrkesverksamt liv hoppas Calle von Gegerfelt få mer tid för eget bildskapande.

I övernaturlig storlek står de där, Budbäraren från Antigone och snett bakom, i blå krinolin, hustrun till Molières Den inbillade sjuke. Budbäraren ser härjad ut, han håller en målartrasa, ibland en papperslapp med hänvisningar för besökare.

Molièrekvinnan vid Budbärarens sida ler i sin blå krinolin som om hon ville niga, eller kanske säga något. De är båda utsågade, målade och uppförstorade kostymskisser, och är, tillsammans med 14 andra kostymförstoringar, lämningar från Calles utställning på Dalarnas Museum för några år sedan.

Vi befinner oss i Nisserska Huset. Dörren till korridoren är öppen, Calle von Gegerfelt är i sin ateljé. Han har kokat kaffe. På hyllorna längs väggarna står modeller av några teaterscener han arbetat med under 45 års verksamhet som scenograf. De ger en egendomlig känsla av att liksom stå på en scen i rummet. Ett helt yrkesliv sätter förstås sina spår.

Jag är nyfiken – det där ”von”, var kommer det ifrån, och hur stämmer det med Dalateaterns, där han arbetat majoriteten av sitt liv, tidigare vänsterprägel?

Jodå, han tog bort ”von”-et på 60-talet, det blev för obekvämt. Men återtog det efter en tid.

– Jag bestämde mig för att stå för mitt namn. Men min släkt, som ursprungligen kom från Tyskland på 1600-talet, har tyvärr aldrig lämnat några gods efter sig, säger han och skrattar.

Det kallas fattigadel, Calle berättar en episod under uppsättningen av en film någonstans i Mellansverige. En godsherre upptäckte hans efternamn och han fick en inbjudan. Calle kom i de arbetskläder han hade, trasiga jeans och rutig skjorta.

Det blev inte fler inbjudningar.

Nu är det dags för Calle von Gegerfelt att gå i pension. Det är inget som skrämmer honom, han har ”hoppat av” förut. Efter 20 år på Dalateatern tyckte han att det var dags att pröva något annat. Han sade upp sig. Dåvarande teaterchefen blev upprörd. Varför kunde han inte bara ta tjänstledigt en tid?

– Jag hade inte haft en tanke på det!

Det blev tjänstledigt, med inhopp på Dalateatern då och då, i tolv år. Calle försörjde sig på frilansjobb inom film och teater.

– Jag jobbade i Danmark och runtom i Sverige med olika regissörer.

Det gick bra då och Calle tänker inte lägga av nu heller, förstås, även om han ser fram emot att ägna sig mer åt rent bildskapande.

För det var egentligen så det började. Calle kom, efter bland annat Grundskolan för konstnärlig utbildning och diverse universitetsstudier, in på Konstfack, men bestämde sig efter ett år för att sluta om han fick ett bra teaterjobb.

Han hade arbetat för Parkteatern några somrar, med snickeri, måleri och turnéer i Stockholms parker. Sista dagen tog scenchefen med honom på ”hemlig resa”, vilken slutade med anställning under ett år för en föreställning med bland andra Tage Danielsson, Hasse Alfredsson, Lena Nyman och Monica Zetterlund med flera.

– Det slutade med att vi åkte på turné och efter sista föreställningen blev det massbröllop. Alla gifte sig med alla. Pastor Jansson, det vill säga Hasse Alfredsson, förrättade vigseln.

Calle von Gegerfelt ville egentligen bli filmregissör och flyttade med dåvarande flickvännen, som kommit in på Journalistinstitutet, till Göteborg. Calle läste konst- och filmvetenskap och jobbade på Folkan som scenarbetare. Det var en musikal som hette Åh Calcutta och alla spelade, mer eller mindre nakna.

I fikapauserna fortsatte man utan kläder vilket ledde till en viss bestörtning hos de som kom till teatern med posten eller som bud.

– Det var förstås jätteskoj för en 20-årig yngling.

Att Calle kom till Dalateatern berodde på dåvarande flickvännen. Hon hade gått en maskutbildning på DI (Dramatiska Institutet) och fick praktiktjänst på Dalateatern. Calle flyttade med.

Dalateatern var en fri grupp – i början med ”dåligt rykte” i det borgerliga Falun på grund av sin vänsterinriktning. Det var 70-tal och ”alla” var vänster.

Calle hörde till den ursprungliga gruppen som startade teatern med bland andra Henning Mankell, Eivind Andersen (regissör), Eva Millberg, Karin Örnmarker och Urban Eldh.

Landstinget Dalarna bestämde sig så småningom för att starta en teater. Dalateatern tyckte att de självklart skulle bli de. Det tyckte inte landstinget. Teaterförbundet trädde in och det resulterade i att Dalateatern med skådespelare och allt blev Länsteatern Dalarna. ”Dalateatern” ansågs för infekterat. Till att börja med. Så småningom tog Dalateatern tillbaka sitt ursprungliga namn.

Landstingets styrelse tyckte dock vid övertagandet att de nu kunde bestämma och ville ha bort den ursprungliga ”tokvänstern” som startat och drivit den fria gruppen. De ville anställa nya krafter. Teaterförbundet fick gå in igen, alla från Dalateatern blev kvar.

Hur är det då att arbeta som scenograf? Har Calle ångrat att han inte valde det rena bildskapandet, som konstnär?

– Nej. Någonstans ville jag nog bli bildkonstnär, men jag hamnade inom teater. Det var skoj, jag fick betalt och jobbade tillsammans med andra. Mina föräldrar var nöjda med att jag hade ett betalt arbete.

Hur självständig är man då som scenograf?

– Det är viktigt att samarbeta med regissören till att börja med. Det bästa är faktiskt när regissören har en idé om vad hen vill uppnå.

Calle minns uppsättningen av Alla mina söner av Arthur Miller på Dalateatern

Regissören ville ha glas. Gränser skulle upplösas - mellan rum, mellan ute och inne. Främst skulle finnas en vägg av högt gräs, inspirerat av Edward Hopper.

– Det blev bra, men det var tungt och komplicerat att turnera med fyra meter höga glasskivor och allt gräs.

Hur mycket av scenografin uppfattas av kritiker och allmänhet är en annan fråga.

– Ibland undrar man vad folk har sett när man läser recensioner. Är det radioteater? Teater är trots allt ett bildmedium.

Dock nämns det ibland.

Stormen av William Shakespeare på Dalateatern blev scenografiskt, inte minst, en fullträff. Scenografin fick i en recension nästan äran av hela föreställningen.

Golvet gungade och en detalj i kostymerna hade Calle fått idén till av sin dotter, som undrade om det inte skulle vara några fiskar med. Det resulterade i en fiskbalett där några uppträdde i kostymer som fiskar.

Det som är kvar att upptäcka är den animerade scenografin.

– Jag har gjort animeringar till sju, åtta föreställningar, där jag har gjort bilder som en kompis animerat, men skulle gärna arbeta vidare med det. Att jobba som tidningstecknare vore också spännande.

Det tar tid med animeringar. Å andra sidan kanske det just är tid som pensioneringen från teatern kommer att innebära. Plus mer tid till måleriet, även om ekonomin kan vara källa till oro.

– Ett tag var jag jätteorolig. I det här jobbet har arbetstid och fritid alltid flutit ihop. Det är i huvudet man bearbetar bilder. Det är inte så synligt, men man kan upplevas som lite enstörig och introvert. Men jag har klarat mig förr som frilans.

Annons
Annons
Annons