Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carema, riskkapitalet och åldringen

/
  • Åldringen har blivit industri i dagens marknadsekonomiska samhälle. Foto: Bertil Persson/Helsingborgbild/TT
  • Carema i blickfånget. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
  • Erik Palm fick Grävande journalisters Guldspade och även tv-priset Kristallen för sin dokumentär Vi gav dom vår pappa. Foto: Leif R Jansson / TT

Annons

Utgiven av Carlssons bokförlag

Erik Palm är en grävande journalist av den sort som snart måste fridlysas i det nya mediesamhället där kvalificerad journalistik snart är en bristvara. Han gör sina granskningar utan någon dold politisk agenda. Oavsett vad hans granskningar avslöjar, oavsett vilka ekonomiska eller politiska intressen som förlorar, respektive tjänar på berättelserna.

Erik Palm arbetar med andra ord efter devisen att vara en konsekvensneutral journalist. Det är inte särskilt många som är det längre. Han gjorde den prisbelönta tv-dokumentären ”Vi gav dom vår pappa” 2011. Filmen blev något av ett yrvaket uppvaknande om vad riskkapitalbolagens intrång i äldrevården har betytt för åldringarna på en lång rad boenden som ägs av Carema. Det handlade om olika typer av bristande vård och utsatthet för både personal och åldringar.

Nu finns hans grävande reportage även i bokform. Titeln lyder Carema-skandalen. Boken är kritiskt granskande och ger en omfattande analys av riskkapitalisternas framfart i det som i dag kan kallas äldrevårdsindustrin. Erik Palm ger också en historisk tillbakablick hur det gick till från början när svenska politiker banade väg för avregleringarna på området.

Det började 1991. En ändring i kommunallagen, framtagen under Socialdemokraternas styre, gjorde det plötsligt möjligt för kommuner att dela upp äldrevården i beställare och utförare samtidigt som det blev lättare att anlita privata bolag.

I boken intervjuas Ingvar Carlsson, dåvarande socialdemokratiske statsministern. Han berättar att det var Centern som ”ställde ultimatum” för att stödja den S-ledda ekonomiska politiken efter regeringskrisen 1990. Privatiseringarna fick tillträde till både skola och vård. Även de flesta nationalekonomerna förordade detta. Nyliberalismen gjorde entré på bred front.

– Det allmänna stämningsläget var att nu ska vi bryta upp och öppna för konkurrens och så blir allt så himla bra, säger Ingvar Carlsson i boken.

Sedan kom den stora bank- och finanskrisen, den så kallade 90-talskrisen. Varken den borgerliga regeringen 1991-1994 eller Socialdemokraterna, som återtog makten hösten 1994, hade tid att följa vad som hände på den nya marknaden inom den offentligt finaniserade välfärden. Under krisåren tvingades Socialdemokraterna i stället sanera statsbudgeten med 150 miljarder kronor vilket i sin tur fick stora negativa återverkningar inom den offentliga vård och omsorgen.

Någon större diskussion gällande privatiseringarna inom äldrevården eller hur den har utvecklats genom åren har icke existerat. De privata vårdbolagen har heller inte märkt någon praktisk skillnad mellan socialdemokratiska eller borgerliga regeringar, möjligen bara i retoriken.

Privatiseringarna skapade två nya alternativ till den kommunala äldreomsorgen. Antingen små äldreboenden drivna av vårdpersonal eller stora grupper av boenden, så kallade äldrevårdskedjor, föregångare till Attendo och Carema. Det skulle visa sig bli en mycket ojämn fight beroende på den upphandlingsmodell som gäller inom kommunerna. Lägst pris vinner, allt som oftast.

Erik Palm har intervjuat företrädare för små vårdentreprenörer som blivit utkonkurrerade av stora vårdjättar. Sådan var inte visionen när drömmen om den så omhuldade valfriheten skulle realiseras på 1990-talet. De nya aktörerna kom smygvägen in i välfärdssystemet, tuggade i sig bolag efter bolag. Nu ägs vårdjättarna av riskkapitalbolag. Vem eller vilka som i sin tur äger dessa företag är inte helt enkelt att reda ut.

Någon större statlig kontroll eller journalistisk granskning förekommer heller inte. Riskkapitalbolagen kan verka i det fördolda. Vinsterna skeppas vidare till skatteparadis. Varför? Jo, därför att fördelen är att Jersey och andra skatteparadis saknar offentlig insyn. Här råder sekretess.

Frivilligorganisationen Tax Justice Network bevakar skatteparadis och arbetar för rättvisare spelregler på olika marknader. Enligt organisationen ger skatteparadisen orättvisa konkurrensfördelar. Det gynnar multinationella företag framför nationella bolag, de främjar stora företag framför små och de hindrar nystartade företag framför etablerade särintressen. Richard Murphy, revisor och före detta riskkapitalist, är en av grundarna till Tax Justice Network. Enligt honom handlar det hela om så kallad ”finansiell ingenjörskonst.”

Smaka på det ordet. Finansiell ingenjörskonst. När vårt samhälle gick från fattigt land till en modern välfärdsstat pratades det vitt och brett om social ingenjörskonst. Nu har makten över pengarna hamnat i händerna på affärs- och skattejurister som vet hur man bäst sänker bolagsskatter och flyttar pengar mellan olika länder.

Det finns en blåögdhet, ett slags oskuldsfull inställning, hos politiker och även kontrollorgan som Socialstyrelsen. Man nöjer sig med vårdkedjornas egna uppfattningar om verksamheten. Det forskas heller inte på området. Den grundläggande frågan måste ju ställas. Vad händer med vården av våra gamla när vinstintresset styr?

Erik Palm har åkt till USA och hittat svaret. Charlene Harrington är professor i vård och sociologi. Hennes forskningsresultat är entydiga. Efter att ett riskkapitalbolag köpt en vårdkedja ökar också vårdskadorna.

– De har sjukare patienter, färre anställda och sämre vårdkvalitet, säger hon bestämt.

År 2010 var 67 procent av äldreboendena i USA vinstdrivande, 27 procent icke-vinstdrivande och sex procent offentligt styrda äldreboenden. Majoriteten ingår i olika stora affärskedjor. Det var ungefär lika lukrativt att vara vd inom äldrevårdindustrin som att vara chef för McDonald´s.

Samtidigt uppger en förkrossande majoritet av amerikanerna att de inte vill bo på något äldreboende eftersom det skulle göra ”livet miserabelt”. De allra flesta hoppas bli omhändertagna av sina anhöriga.

Erik Palm stöter nu på ett massivt motstånd från stora affärsintressen och borgerliga opinionsbildare. Saken är den att även om Carema i stora annonser 2011 i olika medier bad om ursäkt för missförhållandena på sina äldreboenden så har vårdbolaget samtidigt gjort allt för att så tvivel i avslöjandena, det som blev till Carema-skandalen.

Carema gav i fjol ett konsultuppdrag till PR-byrån Second Opinion att skriva en rapport med kritik av det som media publicerat i ärendet. Samma PR-byrå arbetar också för Timbro – en tankesmedja som framgångsrikt försvarar marknadsekonomin med näbbar och klor.

Timbro kampanjar om att det i själva verket är vårdbolagskedjan som är den drabbade – inte åldringarna. Det hävdas att positiva röster om verksamheten saknas, att kritiken är onyanserad med mera. Kampanjen lyckas i så måtto att tidningen Dagens samhälle går på samma linje. Den riktar sig till alla beslutsfattare i vad som numera kallas offentlig marknad.

Erik Palm utmanar mäktiga intressen i samhället. Här finns en hel privat bransch med stora ekonomiska muskler, som dessutom understöds av en uppsjö av opinionsbildare som i åtta fall av tio är borgerligt orienterad. De har dock fel. Försöket att blanda bort korten från kärnfrågan får inte lyckas. Carema-skandalen är i sin helhet både sann och riktig. Om du tvivlar; läs boken omgående.



Carema-skandalen är i sin helhet både sann och riktig. Om du tvivlar; läs

boken omgående.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se

Annons
Annons
Annons