Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagens samhälle saknar kulturell livskvalitet

/
  • DD:s Ulf Lundén skrev den 12/1 om att kulturen behöver samma engagemang hos politikerna som Försvarsmakten erhåller. Nu planeras också ett Folk och kultur nästa år i syfte att diskutera framtidens kulturpolitik och där kulturens värde ska lyftas fram i hela landet.
  • Det finns bara pengar och tillväxt i hjärnan.

Kan vi hitta tillbaka till ett samhälle där saker och ting hängde ihop, kultur och arbete, med mindre specialisering, levande lokala miljöer, återupprättande av en fungerande demokrati och mänskliga möten? Det går inte att bara backa bandet men vi har tappat mycket av den livskvalitet vi en gång hade och som borde gå att återupprätta.

Annons

Några anställda i ett kontorslandskap irrade runt med arbetsmaterial under armen, de kunde inte hitta någon ledig arbetsplats. Efter ett tag samlades några vid sittgruppen i mitten. En tog fram en flöjt och började spela. Andra gick och hämtade sina instrument. Flera anslöt och snart blommade det hela ut i ett taktfast gig. Alla spelade eller dansade eller stampande takten. Efter ett par låtar gick alla tillbaka till sina jobb, upplivade av kulturkicken.

För en del år sedan var jag på ett möte i Nordnorge med Nordiska konstnärsrådet. Där deltog bland annat en delegation från samerna på Nordkalotten. En äldre man berättade att i hans by hade byborna tre decennier tidigare levt ett traditionellt liv där allt kretsat kring renskötseln. Men efter de trettio åren satt byborna och tittade på samma TV-program som alla andra runt om i världen och byn var full av bilar, snöskotrar och fyrhjuliga motorcyklar. Och den slöjd, bildkonst, sång och musik som hade varit en naturlig del i deras liv var nu något för specialiserade konstnärer. Brödfödan för sig, konsten för sig. På bara trettio år!

Så fungerar vårt rationella, genomorganiserade samhälle – kulturen är en sektor för sig, med sina egna producenter och konsumenter. Det är en sektor som höjs till skyarna i högtidstalen men som är lågt värderad när det kommer till pengafrågor, sektorn ses som grädde på moset, som rosen på prinsesstårtan. Och konstnärernas organisationer brukar stenhårt försvara gränsen mot andra delar av samhället, man är rädd om de smulor man har fått. Somliga invånare rynkar på näsan och tycker att verksamheten är något för övre medelklassen, man vill hellre lägga pengarna på sjukvård och annat nyttigt. Andra som har fet plånbok vill gärna slippa betala skatt till kulturen, det kan man göra själv via lite dyrare biljetter.

När jag läser i DD Kultur om initiativet att starta ett årligt konvent, Folk och kultur, för diskussioner om framtidens kulturpolitik och för att lyfta fram kulturens värde i hela landet blir jag upplivad över ett så spännande och kraftfullt initiativ. Men jag blir också lite orolig – det blir väl inte som det brukar där konstnärernas företrädare säger att ”det är så synd om oss konstnärer, vi har det så dåligt ställt och konsten är så viktig – ge oss mera pengar.” Det utan att kunna ge någon annan motiviering än att konsten är viktig.

För att vara tydlig: Konsten ska inte utnyttjas av makthavare för egna mål. Det finns många som vill utnyttja den professionella kulturens dragningskraft. Senast härom dagen läste jag om hur EU (liksom tidigare) vill utnyttja kulturen för att förgylla ett svårsmält politiskt projekt och bidra till ökad ekonomisk tillväxt. En liknande syn på kulturen som en sektor som ska generera mer intäkter återfinns hos många kommunpolitiker i landet. I Norden har det funnits en armlängds avståndsprincip som säger att offentligheten ska stödja kulturen men inte blanda sig i innehållet. Den principen luckras upp med en alltmer kommersiell syn på kulturen.

Sedan början av 90-talet har jag sysslat med frågor om vad ett hållbart samhälle kan innebära. Det allra viktigaste vi kan göra för att närma oss ett sådant samhälle tror jag är att få fungerande sociala sammanhang och en kultur som är levande, som genomsyrar livet. Idag har vi en vardagskultur med kommersialismen som ledstjärna, med mer fanatiska anhängare än de flesta religiösa grupper och bruna missnöjesgrupperingar. Tillväxtmålet är överordnat alla andra mål i Dalarna och i t ex Falu kommun som har som devis Ett större Falun (låter det inte inbjudande?). Med den kulturen kommer vi definitivt inte att nå några klimatmål, minska människans resursanvändning eller hindra utrotningen av arter av växter och djur på planeten.

Kan vi hitta tillbaka till ett samhälle där saker och ting hängde ihop, kultur och arbete, med mindre specialisering, levande lokala miljöer, återupprättande av en fungerande demokrati och mänskliga möten? Det går inte att bara backa bandet men vi har tappat mycket av den livskvalitet vi en gång hade och som borde gå att återupprätta.

I höstas var jag och Omställning Falun huvudarrangör för en nationell konferens i Falun med huvudtemat Kultur som grund för hållbar utveckling. Deltagare var många aktiva inom miljörörelsen och från ideella omställningsgrupper runt om i landet. Där fanns också en rad engagerade teatergupper som berättade hur de arbetar med hållbarhetsfrågor, lokalt för att återge människor självförtroende, lösa konflikter mellan grupper och plantera nya idéer om ett framtida människovänligt samhälle. Och på scen och i diskussionerna hade vi också The Merit, en lokal musikgrupp som arbetar med både musik, video och annat med hållbarhetstema. Mycket börjar hända i konstnärsleden.

Men det här är inte helt lätt. Hur kopplar man ihop kultursektorn ute på ena kanten av samhället med allas vårt sätt att leva? Hur ens få konstnärer att möta en befolkning så upptagen av inbokade fritidsaktiviteter, Facebook och allt annat att mötena sällan blir av? Konkurrensen från ett lättviktigt media- och evenemangssamhälle är stark. Ändå måste det gå. Samhällets styrande har en gång lyft ut kulturen ur vardagslivet och satt staket runt den, det går att ta bort sektorsgränserna igen och skapa en meningsfull helhet av våra liv. Men, som sagt, det blir inte lätt. Tillväxt- och konsumtionskulturen är helt dominerande hos beslutsfattarna i vårt samhälle och vi andra har fått samma kultur i oss i dagliga doser under många år.

Hoppas att Folk och Kultur i Eskilstuna hamnar rätt och sätter igång något viktigt!

LÄS OCKSÅ:

Ulf Lundén: Kultur och bildning behöver sitt eget Folk och försvar

Folk och kultur är på gång

LÄS MER KULTUR

Fotnot: Nordiska konstnärsrådet är ett samarbetsorgan mellan konstnärsråden i Sverige, Norge.

Annons
Annons
Annons