Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför behöver vi häda

/

Människors onda handlingar i religionens namn löper som ett blodrött spår rakt genom historien.Det är för att mörkret existerar i de religiösa traditionerna som det är så viktigt – livsviktigt! – att satiriker inte visar Jesus och Muhammed någon överdriven respekt.

Annons

Allt mänskligheten har lärt sig om hur världen fungerar gör det idag väldigt svårt att tro att änglar kommer med budskap från Gud. Mycket tyder därför på att Muhammed aldrig fick något besök av ärkeängeln Gabriel när han var ensam i sin grotta, utan istället hittade på Koranen själv.

På ett liknande sätt förefaller det osannolikt att jungfru Maria blev gravid när hon var ensam hemma – även denna berättelse har en troligare förklaring. Det är överhuvudtaget väldigt få mytologiska berättelser som skulle tillmätas någon sanningshalt om de påstods ha inträffat i nutid.

Om man inte vet det här om sin egen religion så vet man det i alla fall om andras. Få kristna tror att den hinduiska guden Shiva skapade Ganesha genom att hugga av huvudet på en elefant för att reparera den son han just dekapiterat.

Få muslimer tror att rymdhärskaren Xenu fraktade kidnappade själar från sin hemplanet till vulkaner på jorden för att spränga dem i luften med vätebomber, något Scientologerna lär ut om man bara betalar dem tillräckligt.

Berättelser av den här typen har två problem. Dels är de uppenbart osanna, om man läser dem bokstavligt. Dels är de extremt enkla att parodiera.

Man kan fundera över om det inte är den här kombinationen som resulterat i all hädelselagstiftning som finns runt jordklotet, särskilt då makthavare historiskt inte sällan lierat sig med prästerskapet för att lättare kunna kontrollera sina undersåtar. Sitter den världsliga makten på Guds nåder kan inte gärna undersåtarna tillåtas underminera denna gudomliga uppbackning med hjälp av satir.

Men, invänder nutida religionskännare, det där är ju inte på riktigt – man måste förstå böckerna metaforiskt, tolka dem, som poesi ungefär. Gudstro är inte tro i ordets vardagliga betydelse, utan mer att se som tillit.

Myter är inga faktautlåtanden utan skildrar det mänskliga tillståndet genom berättelser och flertydigheter. Religion är i sin kärna ansamlad historisk visdom som lämnats vidare till oss över många generationer, från våra forntida förfäder till våra dagar. Gud är större!

Och visst kan man se det så. Förutom två detaljer. För det första, om det bara handlar om metaforisk poesi och livsskildrande berättelser, varför har så många konflikter runt jordklotet religiös prägel?

Varifrån kommer det allvar med vilket terrorister kan kliva in på en redaktion till en satirisk tidning och resolut avrätta alla de finner där? Även om nutida religionskännare inte tar religion på blodigt allvar så gör andra det, uppenbarligen. Och att människor som har irrationella trosföreställningar agerar irrationellt är inget vi bör förvånas över.

För det andra, om det bara hade handlat om böcker som är signifikanta för att de är gamla och metaforiskt vackra så borde deras huvudpersoner inte ha någon annan status än Ra och Oden; själva böckerna borde inte vara viktigare än Odyssén och Gilgamesheposet.

Ingen reagerar med vansinnesdåd på en skämtteckning av Zeus, eller nickar förstående åt att människor blir sårade in i bara själen av en nidbild av Horus.

Så varför visar icke-troende ändå viss respekt för andras föreställningar, varför visar (fredliga) religiösa särskild hänsyn till varandras religion? Förmodligen bottnar det i vetskapen att en del människor faktiskt inte alls ser sin religion metaforiskt, utan som något mer.

En historiskt nedärvd litteraturkanon som inte får ifrågasättas? Mer ändå: en kanon som inte bara består av litteratur utan också trosföreställningar, ritualer och traditioner – en helig kanon.

Problemet med den här heligheten är att religiösa läror inte sällan innehåller delar som otvetydigt hade fördömts om de uppkommit idag. Här kan det vara värt att ge exempel, eftersom det är rätt så vanligt numera att inte ha närkontakt med det religiösa.

"De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land.

Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. Ni skall veta att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (Koranen, Sura 5:33–34)

Ni slavar, lyd i allt era jordiska herrar, inte som inställsamma ögontjänare, utan ärligt och uppriktigt, i fruktan för Herren." (Nya Testamentet, Kolosserbrevet 3:22)

Man kan förstås försöka hålla sig okunnig om den här typen av oaptitliga inslag eller bortse från dem genom att påstå att en förståelse av den historiska tolkningstraditionen på något sätt får dem att bli mer acceptabla, men det är inte riktigt ärligt.

Vissa troende håller ju just dessa inslag för heliga och det finns inget facit att ta till för att reda ut vilken tolkningstradition som är den rätta. Människors onda handlingar i religionens namn löper som ett blodrött spår rakt genom historien. Det är nog närmare sanningen att se traditionerna i hela sin skepnad: de speglar den mänskliga erfarenheten, med både goda och onda inslag, genialitet och galenskap, skönhet och svärta – precis som livet självt.

Heligheten, eller vad man nu vill kalla den faktor som medför att man bör visa särskilda hänsyn, medför ett problem när ett försvar av hela traditioner medför ett försvar också av de mörka sidorna.

När ett försvar av kristendom innefattar ett försvar av våldsuppmaningar, när ett försvar av islam innefattar ett försvar av homofobi, när ett försvar av hinduism innefattar ett försvar av kastsystemet. Tanken med mänskliga rättigheter är att de ska vara desamma för alla människor. Men i så fall kan vi inte tillåta oss att bortse från problematiska ideologiska inslag för att de bottnar i något heligt.

Det är för att mörkret existerar i de religiösa traditionerna som det är så viktigt – livsviktigt! – att satiriker inte visar Jesus och Muhammed någon överdriven respekt. Det är själva heligheten som skiljer den hänsyn vi visar Bibeln från den hänsyn vi inte visar Illiaden; som till exempel gör oss så obenägna att kritisera kvinnoförtryck i religiösa kontexter samtidigt som vi upprör oss över könsnormativ färgsättning i leksakskataloger. Det är därför det är så viktigt att heligheten hela tiden punkteras – religionernas mörka sidor är för hemska för att inte blottläggas och kritiseras.

Människor flyr i detta nu till Sverige från religiös terror för att leva i trygghet och säkerhet i ett land som sägs värna sina mänskliga rättigheter. Det är inte bara för vår egen skull utan också något vi är skyldiga våra nya landsmän, att värna dessa rättigheter särskilt när det handlar om grundideologin som gjort att de behövt fly (islamism).

Budskapet från oss som redan är medborgare borde vara att Ja, du har flytt till ett land där alla människor får säga sin mening, där vi särskilt skyddar åsikter som utmanar det vissa håller för heligt (bekväma åsikter medför inga problem för någon; de behöver inget särskilt skydd). Vi kommer inte att backa från detta någonsin och hoppas du också vill hjälpa till att försvara de mänskliga rättigheter som är den grund varpå samhället vilar. Välkommen.

Fotnot: Artikelförfattaren är docent vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet och styrelseledamot i Humanisterna.

Annons
Annons
Annons