Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Jonstad: Stäng av medierna och hitta ditt inre lugn

/

Annons

För snart tjugo år sedan, just som mobiltelefonerna börjat skava i svenska folkets fickor, gick jag i mediecelibat. Det var en hemuppgift på en kurs i kommunikationsvetenskap. Jag och mina kurskamrater antog med stor entusiasm celibatlöftet som en spännande utmaning: tre dygn utan att befatta oss med någon form av media. Hur svårt kunde det vara?

Efter lektionen kom jag hem till min studentlägenhet och genomförde där en ofrivillig dans. Av vana började jag stega mot rummets datorhörna men påmindes om mitt löfte och lät rörelsen övergå i en halvpiruett. Såklart ingen dator, men lite musik vore trevligt, hann jag tänka medan kroppen böjde sig mot stereon – fast, nej, det gick ju inte det heller. Ny piruett och sedan samma danssteg igen – denna gång vid bokhyllan. Till slut satte jag mig ner i fåtöljen. Tog ett djupt andetag och tvingade mig själv att bara sitta stilla med mina egna tankar. Var det verkligen tre dygn vi hade lovat?

I teorin kan det låta enkelt att bara vara stilla i ett rum och låta tankarna vandra. I verkligheten däremot, för moderna människor, är det ofta något mycket svårt om inte direkt plågsamt. I en serie experiment på området som genomfördes här om året fann man att en stor del av försökspersonerna hellre valde att utsättas för elchocker än att bara sitta stilla på en stol i tomt rum i femton minuter.

Så djupt har beroendet av medial stimulans och distraktion blivit. Mobilen åker fram av ren reflex så fort minsta antydan till ”dötid” uppstår: på toaletten, medan barnet leker i parken eller vid fikabordet när samtalet som förs inte engagerar tillräckligt.

Hade vårt samhälle betraktats utifrån hade skärmberoendet förmodligen framstått som sjukligt – en svår drogproblematik som inbegriper en majoritet av befolkningen. Är man mitt i det är det inte lika tydligt.

Likväl ökar antalet bekännelser från de som tidigare omfamnat digitaliseringen, men som kommit att inse – och frukta – dess baksidor. En av dessa baksidor är förlusten av stunder i livet där vi är ensamma med våra tankar och en som berättar om detta är den kanadensiska författaren Michael Harris i sin nya bok Solitude.

Hans uppenbarelse var en resa till Paris som han trodde sig göra själv, men som han i efterhand insåg att han gjort tillsammans med en radda olika appar och hemsidor. Vad Harris sedan upptäcker när han skriver sin bok är att den där välbehövliga mentala avskildheten inte bara är hotad på grund av att ständig uppkoppling, alla dessa till synes oskyldiga mobilspel, fiffiga appar och sociala medienätverk är sinnrikt utformade just i syfte att erövra din tid för avskildhet och kapitalisera på den.

En annan tidigare teknikentusiast som numer blivit en av digitaliseringens främsta kritiker är psykologen Sherry Turkle. Hennes senaste bok har nu kommit ut på svenska med titeln Tillbaka till samtalet. Det samtal – ansikte mot ansikte – som vi enligt Turkle blir allt sämre på att föra med varandra på grund av vår ofta okritiska omfamning av allt som stavas digital teknik.

Båda författarnas lösning handlar i stor utsträckning om disciplinering. Att förstå teknikens baksidor och därför använda den med måtta så att andra – icke-digitala – behov inte går förlorade. Ska vi tro Sherry Turkle kommer de som lyckas med detta att få ett socialt försprång framför andra.

Att gå i mediecelibat är kanske en väl radikal form disciplinering, men det var en givande utmaning. Efter att suttit ett tag i den där fåtöljen och tillbringat en del tid i mitt eget huvud började jag och mina kurskamrater instinktivt att söka upp varandra. Vad som därefter följde var tre dagar av intensivt umgänge, fyllt av långa samtal – ansikte mot ansikte.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV DAVID JONSTAD:

Allt jag inte behöver

Livet börjar och slutar med jorden

Annons
Annons
Annons