Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nationalistiska idrotten (del 4 av 5)

/

"Idrotten är omsluten av den banala nationalismen. Den anspelar på samma känslor som den farliga och mördande nationalismen. Skiljelinjen mellan dessa former av nationalism handlar inte om artskillnad utan mer om en gradskillnad."
Sociologen Lars-Erik Alkvist har kommit till fjärde avsnittet i sin granskning av idrotten på gott och ont.

Annons

När den svenska fantastiska simmaren Sarah Sjöström vann guldet i fjärilsim i OS i Rio de Janeiro och dessutom satte nytt världsrekord var vi många vid TV-apparaterna som jublade. På prisceremoni efteråt rann hennes tårar då den svenska flaggan hissades och vår nationalsång spelades. Och många av oss upplevde en känsla av stolthet.

Vän av ordning kan fråga sig vad betyder denna nationalism? Är det något oroa sig för? Eller är det en ofarlig nationalism? Det är ju i alla fall ingen som dör bakom den svenska flaggan när Sarah segrade. Visst kan idrotten också söndra banden, men det är mer ovanligt.

Det har emellertid hänt, som till exempel i det så kallade fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969. El Salvador besegrade Honduras i fotboll i VM-kvalet och man inledde ett krig mot varandra som varade i 100 timmar. Kriget orsakades inte egentligen av fotbollsmatchen, utan det hade funnits starka spänningar mellan dessa länder men fotbollsmatchen blev den tändande gnistan.

Nåväl låt oss titta närmare på nationalismen som begrepp. Nationalismen hyllar den egna historien och den egna kulturen. En vanlig uppfattning är att nationalistiska föreställningar uppstod i Europa på 1700-talet, innan nationalstaten bildades. Ideologin föregår i denna tankegång förändrade materiella förhållandena. Men Enest Gellner, den brittiske antropologen, vänder i sin bok Stat, nation och nationalism från 1997, helt på detta resonemang. Han menar att när det gamla agrara samhället bryts sönder på grund av förändrade materiella förhållanden. Den geografiska mobiliteten ökar, människor flyttar in alltmer till industristäderna, då uppstår nationalismen som ideologiskt sammanhållande kitt, en sekulariserad variant av en religiös ordning. Nationalismen som ideologi ställer krav på någon slags nationell kulturell helhet, annars skulle nationerna bryta samman. I detta liknar han Durkheims tankegångar om solidaritet, utan den skulle sociala band bryta samman. Därmed föregår nationernas bildande nationalismen som idé. Nationalismen som ideologi bärs upp av medelklassen, som de intellektuella, tjänstemän, ingenjörer med flera. Nationalismen är från början ett eliternas projekt, som alltmer har kommit att omfattas av stora grupper av människor. Benedict Anderson menar att nationalismen måste även ses i sitt mer masspsykologiska sammanhang. Man måste ha institutioner för att skapa den psykologiska hållningen om en föreställd gemenskap och detta uppfylldes med tryckteknikens spridning som vidare gav upphov till en läsande masspublik. Andra viktiga förmedlande institutioner är folkräkning, kartan och nationalmuseet. Denna nationalism är abstrakt till skillnad från de konkreta fysiska släktbanden i det agrara samhället. Nationen är en föreställd gemenskap, som ständigt i olika sammanhang måste bekräftas och förstärkas. Och nationen återskapas och fastställs ständigt inom idrottsrörelsen genom landskamper.

Man kanske kan skilja på förtryckande nationalism eller mördande nationalism, som det uttrycks i till exempel den nazistiska föreställningen om ett herrefolk och frigörande nationalism. Detta såg vi framträda i den folkliga kampen mot nazismen i de förtryckta länderna. Man slogs för demokrati och nationellt självbestämmande. Och vi har senare komna nationalistiska rörelser som slogs emot kolonialmakterna. I Sverige kan man med fog betrakta folkhemsbygget som ett viktigt nationellt samhällsbygge. Idrotten spelade inte obetydlig roll i vårt nationalistiska projekt.

Man kan även tala om den så kallade banala nationalismen, som det uttrycks i olika landskamper, där nationer står mot nationer, som till exempel i lag-EM i friidrott 2017, som gick av stapeln i Vasa. Sverige gick segrande ur denna kamp och flyttades upp till superligan. Denna patriotism skadar ju ingen och man kan uttrycka det så att idrottsprestationer blir uttryck för geografiska platskonflikter. Men mindre framträdande drag av den banala nationalismen pågår i vardagslivet, men ändå innehåller föreställningen om att det är ett ”vi” som står emot ett ”de”.

En som har behandlat denna banala nationalism är Michael Billig. Han tar fram exempel på hur nationalismen framträder i sådana banala vanor som till exempel att resa flaggan vid skolavslutningar, att sjunga Idas sommarvisa vid skolavslutningar, födelsedagar, på idrottarenor, man talar om vårt lag.

Idag är det viktigt att på olika sätt bekämpa den mördande nationalismen medan den banala nationalismen skapar en känsla av sammanhang, utan den så vore det samma sak som att staten och nationen upplöses. Det skulle kunna leda till att man förlorar tilliten till dessa institutioner, solidariteten upplöses. Detta är ett framträdande drag i södra Italien, där maffian, alltså en brottslig organisation uppfattas som en organisation man har tillit till (och samtidigt skräck för). De statliga myndigheterna har i mångt och mycket förlorat sina positioner och sin medborgerliga legitimitet.

Men man måste vara medveten om att denna banala nationalism kan utmynna snabbt i den mördande nationalismen. Skiljelinjen mellan dessa former av nationalism handlar inte artskillnad utan mer om en gradskillnad, för båda spelar på samma känslor. I dagens Europa, där Sverige inte är ett undantag, så sticker den mördande nationalismen fram sitt fula tryne. Nazister demonstrerar på våra gator och i riksdagen sitter ett nationalistiskt parti, som tydligt vill upprätthållande den förödande gränsen mellan vi och dem.

Låt oss fira och glädja oss med Sarah Sjöströms guldmedalj, men gör det med måtta.

Fotnot: I den avslutande artikeln, som publiceras på torsdag, behandlas ämnet idrotten och fansen.

LÄS ÖVRIGA AVSNITT I ARTIKELSERIEN OM IDROTT PÅ GOTT OCH ONT:

Idrott på gott och ont (del 1 av 5)

Idrott och människosyn (del 2 av 5)

Idrott och estetik – Kant och Kipketer (del 3 av 5)

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons