Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Exklusiv intervju: Lukas Nelson talar ut inför dalaspelningen med Neil Young

Den 5 juli står Neil Young & Promise of the Real på Dalhallas scen i Rättvik. I en exklusiv intervju har Dala-Demokraten pratat med bandets gitarrist – tillika den levande legenden Willie Nelsons son – Lukas Nelson.

Annons

Ladda hem nya versionen av Dala-Demokratens iPhone-app

Ladda hem nya versionen av Dala-Demokratens Android-app

Lukas Nelson, Corey McCormick, Tato Melgar och Anthony Logerfo utgör Promise Of The Real, ett band som rör vid en rad musikgenrers. Själva beskriver de sin musik med fyra ord; cowboy, hippie, surf och rock. Bandet har också haft något av en raketkarriär där de bland annat de senaste åren varit förband till både B.B King och John Fogerty och givetvis till countrylegendaren Willie Nelson.

KRÖNIKA: Grattis Dalhalla! Ni har fått mig att gråta

Promise of the Real: Corey McCormick, Tato Melgar, Anthony LoGerfo och Lukas Nelson.

Lukas efternamn vittnar om det blodsliga band mellan far och son och han har beskrivit att det inte finns någonting som överträffar ögonblicket då han delar scen med sin pappa.

– Det finns ingenting som kan jämföras med det band vi har mellan oss, min pappa och jag. Det är den ultimata länken mellan två själar och det sker någon slags form av telepati när vi står på scenen. Den upplevelsen delar vi i hela familjen, berättar Lukas Nelson dagarna innan Neil Young och Promise Of The Real landar i Frankrike för de tre inbokade spelningarna i landet. Premiären för europaturnén började i skottska Glasgow den 5 juni.

Lukas uppväxt i turnébussen i slutet 1980-talet har präglat honom. Godnattvisan bestod av pappa Willies ”The Red Headed Stranger”.

– Uppväxten med pappas turnéer har absolut gjort ett enormt intryck på mig. Det är det som gjort att jag inte kan sitta still någon längre tid. Jag vill helst röra på mig. Pappa sjöng för oss hela tiden, men jag kan inte säga att jag minns någon speciell sång från den här tiden som gjort något intryck på mig. All musik har blivit en del av mig, berättar Lukas.

Promise of the Real, här även med Micah Nelson i svart jacka, konstellationen som finns på scenen med Neil Young.

Lukas startade Promise Of The Real 2008. Året innan hade han flyttat in till fastlandet efter en tid på Hawaii för studier i Kalifornien. Att få spela musik på heltid, och att kunna leva på det, har alltid varit en dröm för Lukas. Men det var aldrig någon självklarhet och den enda likhet han har med sin pappa musikaliskt är den karaktäristiska nasala rösten.

– Det tog ett tag för mig att samla mod att göra det. Jag har alltid haft drömmen att kunna spela musik på heltid. Men efter vägen fick jag samla de verktyg jag behövde för att till sist våga satsa på det. Jag behövde bli så bra som möjligt för att kunna stå på egna ben och det tar tid att öva. Och det tar aldrig slut heller. Man lär sig varje dag.

Lukas bror, Micah, tillsammans på scenen med Neil Young.

Lukas nämner Jimi Hendrix och Neil Young som de största influenserna i hans musikskapande.

– När det gäller musik… Det du lär dig baseras på din passion för de som varit där före dig. Precis på samma sätt som en idrottare inspireras av en världsmästare inspireras jag av mina influenser.

Bandnamnet är även det inspirerat av den influens de delat scen med under ett otal konserter under turnén i USA och nu även i Europa.

– Promise of the real kommer från Neils låt ”Walk on” (från plattan On the beach från 1974 reds. amn). Där sjunger han “Some get stoned , some get strange .. Sooner or later it all gets real”. Det handlar om att vara verklig och okonstlad och att kunna behålla sin integritet. Det är det jag menar. Och att kunna begå misstag och lära sig av det. Att vara ärlig. Det är ett mantra! Jag ville att bandnamnet skulle vara ett mantra.

På skiva är Promise of the Real ett tight band och influenserna hörs väl och på det självbetitlade albumet som kom 2010 märks influenser som Led Zeppelin, 1970-talets överlag rock och punkrock.

– Vi har känt varandra länge i bandet och vi har spenderat så mycket i turnébussen att vi kan kommunicera utan att prata med varandra. Vi har blivit en familj. På 1970-talet var den musikaliska konsten på sin absoluta topp och den stora massan fanns där för musiken där man hämtade inspiration och känslor. Nu för tiden har en stor maskin tagit över. Känslan finns inte där längre. Några av oss slåss mot det här för vi vet vad vi har för potential och vi lägger ner tid och kraft och vi tar aldrig några genvägar. Vi vet att genvägarna finns, men vi tar dem inte.

Lukas i mitten med pappa Willie och Neil under en konsert i USA.

Lukas hoppas kunna se sig själv på vägarna om 40 år. Till och med om 50 år. Han hoppas på ännu längre tid än så och det var livet på vägarna han föddes för. På den senast släppta plattan ”The Monsanto Years” bandet spelade in tillsammans med Neil Young finns ett klart och tydligt politiskt ställningstagande. Men han kände aldrig någon tvekan att samarbeta med Young.

– Det är viktigt att ha sina principer och att hålla fast vid dem. Jag trodde på idén Neil hade med budskapet och skivan och vi hoppade med.

Att Lukas Nelson med band ens var påtänkta att ackompanjera Young på skivan var samspelet de kände med varandra när de på en spelning hamnade på samma scen i USA.

På The Monsanto Years och på turnén, som går under namnet Rebel Content Tour, ingår även Lukas bror, Micah Nelson (som annars spelar med Insects vs. Robots reds. anm) och på frågan hur det är att spela med ”uncle Neil” (smeknamnet kommer från Willies och Neils mångåriga vänskap) kväll efter kväll beskriver han det som en utomkroppslig upplevelse.

– Ha! Det är helt otroligt. Man lämnar sin kropp och flyger. Vi blir ett. Inom Zen (en gren av mahayanabuddhismen reds. amn) kallar man det ”Satori”. Det är ett tillstånd av ett svävande. Tänkandet upphör och man börjar leva…

Lukas Nelson.

Före varje konsert bildar bandet en ring bakom scenen. Lukas berättar att de gjort så i Promise of the Real sedan de började spela tillsammans.

– Vi sätter agendan för kvällen och det är att alltid ge publiken något de aldrig glömmer och vi gör det också för att förbereda oss och för ödmjukheten mot livet innan vi skapar något tillsammans på scenen.

Lukas och bandet har även gjort sig bekanta med Dalhalla. Och han hyllar det gamla kalkbrottet.

– Det är en av de vackraste platser jag sett. Det är en perfekt förvandling av något som en gång var en ledsam och sorglig plats till att bli något magnifikt, berättar Lukas innan vi avslutar samtalet.

Jag klickar på nätet och läser intervjuer där man jämför den nuvarande turnerande konstellationen med 1970-talets Neil Young & Crazy Horse. Energin och soundet ska vara snarlikt påstår konsertbesökare och recensenter. Jag kan inte låta bli att undra över detaljen och frågar Ralph Molina, trummis i Crazy Horse sedan 1969, hur detta kan komma sig.

Neil Young & Crazy Horse avslutar Stockholm Music and Arts på Skeppsholmen 2014. Ralph Molina, tvåa från höger i bakvänd keps.

– Du behöver inte fråga egentligen, skriver Ralph i Facebookchatten från sitt hem i Atascadero i Kalifornien. Ingenting låter som Crazy Horse gjorde under den tiden. Varken då eller nu. De (Neil Young & Promise of the Real, reds amn) kanske håller tyglarna, men de rider inte på samma häst som vi gjorde då. Gabeesh?

Annons
Annons
Annons