Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fäbodarna är sista utposten

/

Annons

Camilla Eriksson har lagt fram en intressant doktorsavhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Den handlar om fäbodarna, en liten nisch av jordbruket som faktiskt lever vidare trots att många säkert betraktar den som utdöd.

Kanske kan vi säga att fäbodarna är en sista utpost, på flera sätt en bortre gräns för Europas bondekultur. Det finns ca 200 fäbodbrukare, främst i Dalarna och Jämtland, och de lever i en verklig miniekonomi. Och fäbodens uppgift att minska betestrycket på de bästa jordarna är lite överspelad. Men ändå: intresset för fäbodbruket tycks tidlöst på något vis och fäbodarna får stöd i EU:s landsbygdsprogram. Det här vill alltså Europas skattebetalare satsa på mitt i den ekonomiska krisen. Hur ska vi förstå det?


Fäbodarna erbjuder egentligen två saker. Det ena är ett alternativ till en alltmer storskalig, specialiserad och likformig matproduktion. Fäbodbrukarna är en kämpande skara som vill något annat, många av dem ser fäbodbruket som en modern och miljövänlig form av småskaligt jordbruk. Här knyter de an till dagens diskussion om maten: det finns en växande skara konsumenter som söker det udda, det exklusiva, ibland det exotiska. Det kan vara ekologisk mat, klimatsmart mat, nyttig mat, lokalt producerad mat eller mat vi kan lita på. Fäbodens mat är faktiskt ett möjligt svar på alla dessa varianter av något annat.

Men varför är fäbodarna så viktiga att grekiska skattebetalare, som har så många trängande behov, bidrar till att de kan överleva? Förutom något annat så erbjuder fäbodbruket tradition. Och traditionella strukturer finns förstås och värderas över hela Europa. Det är nödvändigt för EU-projektet att visa respekt för Europas kultur och traditioner. Fäbodkulturen bildar ett mothåll mot den rasande snabba omvandling som rullar över Europas jordbruksmarker.

Årtionden av specialisering, koncentration och mekanisering har gett oss ökad produktion men med oro som ständig följeslagare; oro kring ekonomi, försörjning och miljöeffekter. Dagens jordbruk, beroende av både EU:s välvilja och globala marknader, lever under betydande osäkerhet och med många risker på kort och lång sikt.

Det trygga nationella självförsörjningsmålet är övergivet. Men likt en jordbrukets Asterix forsätter fäbodbrukaren att upprepa mönster från tidigare generationer och erbjuder åtminstone i våra tankar en förankring i något som vi vet fungerade, ett mothåll mot de nutida osäkerheterna. När EU betalar för fäbodarnas fortlevnad så är det just för detta: de utgör ett kulturarv som måste bevaras i sina ursprungliga former. Här är alltså själva syftet en slags tidslåsning av fäboden.
Camilla Eriksson visar upp det här spänningsfältet mellan å ena sidan fäbodarna som något modernt, ett alternativ, en annan väg framåt och fäbodarna som något ursprungligt, något som finns kvar och som måste bevaras som förr (när det nu var). Det är en ganska krånglig ekvation och Eriksson visar hur regelverkets utformning och tolkning hela tiden förhandlas mellan Jordbruksverket, länsstyrelser och de olika fäbodbrukarna. Men genom dessa detaljer blir Erikssons studie av fäbodbruket också till ett fönster genom vilket vi kan se jordbruket i allmänhet och faktiskt landsbygdens framtid i Europa. Här förs en mycket intressant diskussion om kontinuitet och förändring i landskapet. Ytterst handlar den om olika former av modernitet som står emot varandra. En rekommendation för sommaren är att ta med Camilla Erikssons bok på en fäbodresa och bli delaktig: se om Du som besökare kan få ihop tradition och modernitet: ät något exklusivt och njut av det ursprungliga – vad det nu är.

Erik Westholm

Fotnot: Artikelförfattaren är professor vid Institutionen för stad och land. Sveriges lantbruksuniversitet.

Annons
Annons