Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon fabulerar om Boye

/

Annons




Bokförlaget Lindelöw återutger Karin Boyes debutroman Astarte, som är en tidig feministisk roman som handlar om en skyltdocka i guld, denna nästan bortglömda roman är en svidande kritik av mode-industrin. Även Karin Boyes mest kända och spridda roman Kallocain kommer i vår på Lindelöws, en dystopi som hämtat sin näring ur hennes vistelser i Sovjet och resor till Berlin, framför allt från 1932. Då kom Karin Boye i kontakt med den växande nazismens råa gatuvåld och förfärades över deras med tiden ökande kontroll över sinnena.

Boyekännaren Pia-Kristina Garde ger ut samlingsvolymen Okända brev och berättelser på Ellerströms förlag samtidigt som Jessica Kolterjahn släpper sin roman Den bästa dagen är en dag av törst, titeln är säkert ett av den svenska litteraturens mest kända och spridda citat.
Året är 1932 och Karin Boye bryter upp ifrån ett kärlekslöst äktenskap och reser till Berlin för att där gå i psykoanalys. Hon livnär sig på smärre översättningsarbeten och bokrecensioner samtidigt som hon försöker komma tillrätta med sin sexuella läggning, sin ambivalens och tilltagande depression.
Bakom sig hade Karin Boye lämnat arbetet med tidskriften Spektrum där hon, Erik Mesterton och Josef Riwkin ingick i den första redaktionen. Tidskriften skulle vara ett radikalt och hänsynslöst organ för de unga. Spektrumgruppen förordade psykoanalys och sexuell frihet. I likhet med flera av de tongivande inom Spektrum hade Karin Boye upptäckt sin homo- eller snarare bisexuella läggning och brutit upp från tidigare, destruktiva förhållanden, bland annat med den notoriskt otrogne Josef Riwkin.
Gruppen bakom Spektrum splittrades av interna stridigheter, som komplicerades av svartsjuka, triangeldramer och sexuella relationer samt ekonomiska oegentligheter.  

Spektrumgruppens medlemmar var fattiga och levde utan skyddsnät, de vagabonderade mellan Europas storstäder. Karin Boyes vistelse i Berlin skulle omfatta mindre än ett år, men är i Boyeforskningen en ganska negligerad period, eftersom det inte resulterade i så mycket mer än ett antal brev till förlaget och några få översättningar, vilket gett Jessica Kolterjahn ganska fria händer att fabulera kring Karin Boyes möten med psykoana- lytiker och den berlinska queervärlden.
Berlin var vid denna tid en frizon för hela Europas homosexuella, trots de rådande politiska stämningarna, här fanns öppet homosexuella som träffades på gaybarer och mycket nattliga klubbar. Det är också här som Karin Boye möter sitt livs sista stora kärlek, den unga Margot Hanel, som skulle bli hennes livskamrat fram till sin död 1940.  
Berlinvistelsen måste ha inneburit ett slags nytändning hos Karin Boye, det är under de kommande åren som hon publicerar sina viktigaste verk som Kris och För trädets skull samt Kallocain som skulle bli hennes sist publicerade bok i livet.
Att skriva om en historisk gestalt i första person är alltid vanskligt, tar man dessutom en så känd författare som Karin Boye med i båten tar man en ännu större risk, de flesta har sannolikt en ganska manifest bild av författaren till I rörelse.

Jessica Kolterjahn skriver känsligt och med god blick för psykologiska skeenden men boken är lite spänningslös, det hela slutar med något av en väst- götaklimax med Karin Boyes förtida hemresa från Berlin och sin psykoanalys. Den som vill få sin bild av Karin Boye fördjupad gör nog klokast i att läsa hennes egna verk i de nyutgåvor som denna vår erbjuder.

Lena S. Karlsson

Annons
Annons
Annons