Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrott och människosyn (del 2 av 5)

/
  • Usain Bolt tog sin andra medalj i OS i Rio 2016 när han med tiden 19,78 segrade på 200 meter.
  • Första avsnittet i vår artikelserie om idrott på gott och ont publicerades i gårdagens tidning.

Vad förmedlar tävlingsidrotten för människosyn? Skapar den ett övermänniskoideal eller inte? Sociologen Lars-Erik Alkvist fortsätter att syna idrotten på både gott och ont.

Annons

En som har behandlat detta är den kontroversiella filosofen Torbjörn Tännsjö. Han menar att vi som åskådare av elitidrottarna drivs av en fascistoid ideologi. Denna ideologi bygger på att allt ljus faller på segrarna och vi föraktar förlorarna, det vill säga vi föraktar svaghet. Tännsjö bygger sitt resonemang på Harald Ofstads bok "Vårt förakt för svaghet". Ofstad levde inte som han lärde. Han hyste och uttryckte förakt för svaga studenter. Därom vittnar Tännsjö i sina memoarer "Vänsterdocenten".

Tännsjö menar att vi som publik uttrycker vår starka beundran för talangen som vinner och detta leder samtidigt att vi föraktar förloraren. Elitidrotten förmedlar ett övermänniskoideal. Det är två olika sidor av samma mynt. Vår beundran för segraren och vårt förakt för svaghet är en bestående effekt av den nazistiska ideologin.

Det är inte tävlingsmomentet i sig som han ser som problematiskt, utan vår glorifiering av vinnaren som är problemet. När vi skådar vinnarens prestationer så uttrycker våra känslor, beundran och förakt, en värderande bedömning. Och detta får oss att som en konsekvens uppleva förakt för de som förlorar. Tännsjö hävdar att dessa värdeomdömen är alltid relativa, det vill säga måste ses i relation till något annat. Det skulle vara absurt att tänka sig om det bara fanns vinnare i en tävling och ingen förlorare. Då handlar det inte om tävling. Utan det måste finnas både vinnare och förlorare. Något som vi betraktar som värdefullt står i relation till något som är mindre värdefullt. Tävlingsidrotten på elitidrotten får oss som publik att uppvisa båda aspekterna, beundran och förakt.

Våra känslor är baserade på ett värdeomdöme och de som vinner anser vi vara excellenta och på så sätt är de värdefulla. Av detta följer logiskt att de som inte vinner är mindre värdefulla och därför hyser vi förakt för dem.

Inom elitidrotten betraktar åskådarna vinnarna som havande högre moralisk kvalité och som en konsekvens av detta anser åskådarna att sådana idrottspersoner är värda sin vikt i guld eller som ABBA sjunger: The winner takes it all. Riktigt stora stjärnor som Zlatan tjänar enorma summor på sin idrott.

Den kritik som har riktats mot Torbjörn Tännsjös resonemang har gått ut på att man till exempel inom kulturens fält torde enligt Tännsjös argumentering också bäras fram av en fascistoid ideologi, där man hyllar den store kulturmannen och föraktar de mindre kulturproducenterna. Men Tännsjö menar att konstnären lämnar efter sig en produkt, ett verk, vilket idrottsstjärnorna inte gör. Det är den stora skillnaden.

När jag första gången läste Tännsjös tankegångar blev jag bestört, för jag kände inte igen mig. Det gäller att komma ihåg att Tännsjö i huvudsak argumenterar utifrån en logisk och filosofisk position. Men står inte alldeles riktigt klart, då han ibland tenderar att resonera utifrån empiriska grunder. När jag säger att det inte är mina erfarenheter av idrottstittande, att jag kanske beundrar Usain Bolt, men jag föraktar inte den som kommer tvåa eller sist. Då vilar jag på mina empiriska erfarenheter. Men Tännsjö tycks inte lägga sin tyngd på det empiriska argumentet, utan han menar att det finns ett begreppslig intern relation mellan beundran och svaghet.

Jag menar att Tännsjö gör ett logiskt felslut. Att hylla vinnarna följer inte logiskt att man föraktar förloraren, utan man som publik kanske uttrycker sorg, ledsenhet, likgiltighet med mera.

Det har funnits konstnärer som aldrig har efterlämnat någon produkt, det vill säga man måste skilja på aktivitet utan produkt och en aktivitet med produkt. Idag kan vi sitta vid en dator och koppla upp oss mot Youtube och beundra Zlatans enorma konstspark mot England 2012. Vidare så kan man som en kritiker påpekat argumentera för att uttagningarna till ungdomslandslaget i fotboll är lika hårda som antagningarna till Konstfack och Dramatens scenskola. Här liknar elitidrotten elitkulturen. Usain Bolt fantastiska världsrekord vid OS i Berlin 2008 på 100 m (9,58) och 200m (19,19) kan man som åskådare säga sig själv, ”men vad fantastiskt snabbt en människa kan springa”. Bolt blir en symbol för publiken, ja, hela mänskligheten.

Tännsjö förutsätter vidare att man beundrar vinnaren, men man behöver inte identifiera sig med hen. Jag tror snarare att många identifierar sig till exempel med ett hockeylag och man blir glad när laget vinner, men man lider också när laget förlorar. Det vill säga idrott och identifikation hänger tätt ihop.

Men jag tror att Tännsjö ändock har en viss poäng. I samhället finns normalitetsföreställningar och följer man de inte råkar man ut för sanktioner, vilket kan var allt från våld till nedsättande blickar. Om man är överviktig betraktar man sådana personer som icke-fulländande och de uppfyller därmed heller inte moraliskt goda. Jag menar att detta kristalliseras än tydligare på idrottens område, denna tendens fanns före fascismens uppkomst och lever fortfarande kvar. Rangordning är utmärkande för tävlingsidrotten och denna grundbult är att vinnaren i tävlingen också segrar i den moraliska kampen.

Fotnot: Nästa avsnitt tar upp ämnet idrott och estetik.

LÄS OCKSÅ:

Idrott på gott och ont del 1 av 5

Annons
Annons
Annons