Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrott på gott och ont (del 1 av 5)

/
  • John Kristian Dahl från Norge (höger) vinner Vasaloppet 2017 strax före Andreas Nygaard, Norge. Ett exempel på tävlingsidrotten.
  • En mamma och två barn på skidtur i ett soligt vinterlandskap. En idyllisk bild av fysisk motion som står idrottsrörelsens ideella tanke nära.

DD Kultur kommer i en artikelserie att belysa idrotten på gott och ont skriven av Lars-Erik Alkvist, sociolog på Högskolan Dalarna. I det inledande avsnittet tar han upp motsättningarna mellan motions- och tävlingsidrotten och mellan folkrörelsen och de kommersiella krafterna.

Annons

Idrottsrörelsen är vid sidan av arbetarrörelsen den kanske mest livaktiga folkrörelsen. Enligt Riksidrottsförbundet (RF) har man ca 3,1 miljoner medlemmar, 650 000 ideellt arbetande funktionärer, samlade i ca 25 000 idrottsföreningar som organiserade i 71 specialidrottsförbund.

Det pågår idrottsövningar varje dag. Barn och vuxna tumlar runt på idrottsanläggningarna. Många leker med det stora allvaret framför ögonen. Ibland räcker det att bara delta med ett skratt men ibland gäller det att vinna och då är det allvar. Därtill kommer alla de som tittar på idrottstävlingar, antingen på plats eller genom olika medier.

Och staten anser att RF verksamheter bör och ska stödjas. I slutet av 1990-talet uppgick stödet från statens sida på 539 miljoner kr/år och 1998 steg stödet till 1, 9 miljarder kronor. Idag ligger idrottstödet på över två miljarder kronor.

Det existerar en allmän uppfattning att idrott är någonting gott och bra. De eventuella avarter som idrotten bär med sig, som till exempel doping, sexuella kränkningar, övergrepp (se Patrik Sjöbergs erfarenheter), mobbing, könsomjämlikhet, huliganism med mera betraktas som egentligen inte tillhörig den goda idrotten, som alltid i sig innehåller en god moral i grund och botten.

När jag som sociolog närmar mig detta ämne försöker jag se idrotten i ett större samhällsperspektiv. Det är naturligtvis viktigt för en kritisk sociologi att peka på till exempel ojämlikheter inom idrotten. Men denna kritiska samhällsvetenskap vill säga någonting ännu mer.

Sociologi är läran om de sociala relationerna, där maktperspektivet är centralt. Sociologin frågar sig likt Rumpnissarna i Astrid Lindgrens saga Ronja Rövardotter: ”Voffor gör di på detta viset?” Med kritisk vetenskap avses att ifrågasätta det bekanta och det försanthållna. Idrott och samhället skall inte ses som stående i motsättning till varandra, utan idrotten uttrycker samhället och samhället uttrycker sig i idrotten. Samhället skall med andra ord inte ses som en abstraktion från idrotten.

Alla vet att vi människor mår bra att röra på sig, det är något gott i sig. Det existerar med andra ord ett starkt normativt antagande bakom denna föreställning. Men ingen ifrågasätter detta antagande.

Jag menar att man bör göra en distinktion mellan idrott åt alla och tävlingsidrotten. När RF bildades 1903 så var man helt inriktad på tävlingsverksamhet, men genom åren har man även fått folkhälsouppdraget, att stimulera till ett ökat idrottsintresse.

Och förhållandet mellan motions- och tävlingsidrotten innehåller en stark motsättning. Motionerar gör människor för att må bra, ha kul, medan tävlingsidrotten i huvudsak är inriktad mot att uppnå prestation och rangordning. Motionerar gör man på fritiden, medan tävlingsidrotten i huvudsak blivit ett yrke.

RF har uppnått en starkt hegemoniskt makt på idrottens område. De är RF som sätter agendan. RF vilar i grund och botten just på föreställningen att idrott är någonting gott för människan och därmed blir det svårt att vara kritisk mot idrottsrörelsen, därtill är den alldeles för stark. Håller man på att forska om idrott blir man lätt en idrottsbejakare.

Inom idrottsrörelsen talas det om hur man ska locka barn till att idrotta och utgångspunkten är att sport är något gott för dessa barn. Det blir en fråga om produktutveckling, att göra idrotten ännu mera lockande. Samtidigt är det många barn som lämnar idrotten eller över huvud taget inte alls kommer dit. Därför borde en i stället ställa sig frågan: vad är det som vi gör fel och kan vi göra detta på annorlunda sätt? Varför far barn illa inom idrotten? Kränkningar av olika slag är inte ovanliga och selektionsprocessen inom idrotten slår ut barn.

Man kan fråga sig om det är just den olympiska devisen: citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare), som skapar förutsättningar för sådana fenomen som kommersialisering, doping, fusk, könsojämlikhet med mera. Men det vore nästan som att svära i kyrkan. Och det är svårt att sitta ensam på ”idrottsläktaren”, med tusentals idrottsanhängare emot sig, att då åtminstone diskutera idrotten som ett socialt fenomen med sina specifika ojämlika sociala maktprocesser.

Ta ett annat område, som politik, regering och riksdag. Dessa områden engagerar den vanliga medborgaren inte särskilt mycket. Det finns ett utbrett parlamentariskt politisk ointresse och då möts en analys av det politiska systemet inte med särskilt höjda ögonbryn. Idrotten till skillnad från politiken får människor känslor att svalla. Det är bara att jämför tittarsiffrorna på en riksdagsdebatt och en match i Premier League.

Tävlingsidrotten har blivit ett starkt kommersialiserat område som idag omsätter enorma summor globalt sett. RF, som är i grunden en folkrörelse påverkas starkt av denna kommersialiserande process. Och det är tävlingsidrotten som lockar till sig dessa enorma penningflöden.

Och då uppstår det en klyfta mellan just folkrörelseanknytningen och de kommersiella krafterna. De stora kommersiella idrotterna som fotboll och ishockey driver på att idrottsföreningar ska bli affärsbolag, medan de mindre kommersiellt intressanta idrotterna vill behålla sin anknytning till folkrörelsen.

Inom RF råder det med andra ord starka motsättningar mellan motions- och tävlingsidrotten och mellan folkrörelseanknytningen och de kommersiella krafterna.

Idrott och samhället skall inte ses som stående i motsättning till varandra, utan idrotten uttrycker samhället och samhället uttrycker sig i idrotten. Samhället skall man andra ord inte ses som en abstraktion från idrotten.

I grund och botten skulle vi utan problem överleva i ett samhälle utan idrott, i så måtto är den ganska obetydlig, men nu finns den överallt och har blivit en del av vardagslivet; dess grundläggande axiom, att tävla och mäta spiller över på andra samhällsområden.

Man kan tala om att det sker en sportifieringsprocess på samhällets olika områden. Detta tar sig uttryck i många tävlingar som Masterchef, Hela Sverige bakar, Mästarnas mästare med mera. Dessa samhälleliga skapelser blir just idrottsdramatiska iscensättningar.

Fotnot: Nästa artikel i serien har rubriken Idrott och människosyn. Elitidrotten skapar ett övermänniskoideal.

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons