Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krig, våld, rasism och konflikter i Avesta Art

/
  • 17 konstnärer ställer ut på Avesta Art.
  • Olek och Alexandra Carr, två konstnärer som deltar i årets upplaga av Avesta Art.
  • Helene Hortlund och Jakub Nepras visar skulpturer, respektive videoskulpturer.

Krig, våld, rasism och konflikter dominerar i årets upplaga av Avesta Art. Det är en mycket omskakande konstupplevelse.

Avesta Art 2016 är mer politiskt laddad än vad jag någonsin tidigare kan minnas. Temat är Struktur och här öppnar sig en mänskligt omänsklig avgrund. Givetvis kan ämnet tolkas oerhört fritt. Allt från samhällets hierarkiska uppbyggnad, dess maktordning och hur vårt samhälle sakta men säkert utvecklats från ett feodalt system till demokrati. Men än råder en ekonomisk maktordning där varje människa vet sin plats i näringskedjan.

På ett mer grundläggande plan behöver vi alla struktur i vår dagliga tillvaro. Tak över huvudet, ett jobb att gå till, familj, vänner och fritid som tillsammans skapar mening i livet.

Avesta Art har ju som uppgift att också gestalta industriarvet. Stålet spelar än i dag en stor roll för ortens framtid. Järnet har också sin bestämda struktur. Den rostar och är på samma gång både kompakt, bräcklig och slitstarkt. Järnverket var också länge männens värld. De hörde till olika samhällsklasser. Över- och underordning i en militärisk struktur. Kvinnorna skötte hem och familj, odlade på små jordlotter som mättade hungriga magar. Kvinnorna var omyndiga, saknade rösträtt och grundläggande mänskliga rättigheter.

Konstnärerna angriper temat från vitt skilda utgångspunkter.

Petra Bauer tar sig an den socialistiska kvinnorörelsen. Hon har tapetserat en vägg med slagkraftiga affischer från rösträttskampen. Den visar med önskvärd tydlighet vad kollektiv styrka betyder. Socialisterna var de främsta pådrivarna när vårt samhälle förbättrade vanliga människor levnadsvillkor och rättigheter.

Kata Dahlström var en av de starkaste pionjärerna. Bredvid affischerna hittar du gamla svartvita bilder på socialistiska kvinnor samlade för gruppfoto. De är lika välklädda och lika allvarliga som sina män. Deras uppdrag är att demokratisera samhället. Mötesklubban ligger framme, beslut skall fattas, protokoll skall skrivas och undertecknas. Vem är rösträknare?

Ett annat mycket starkt inslag är Karen Oetling och Erik Ravelos kvinnoporträtt som är gjorda på tunna järnplåtar och med syrabehandling. Kvinnorna stirrar oss rakt i ögnen. Det är mycket starka och uttrycksfulla bilder som handlar om alla dessa tusentals kvinnor som utsätts för syraattacker av män som ser kvinnan som sin ägodel – ett medeltida tänkande. Syraattacker har även använts i främlingsfientliga aktioner. Romska män har även drabbats.

Ett underliggande tema är förstörelse och förgängelse. Det börjar redan på entréplanet. Här hittar du Helene Schmitz mycket starka fotografier efter en mycket våldsam brand i hennes eget barndomshem. Hon växte upp i en mycket praktfull Stockholmsvåning från förra sekelskiftet. Efter branden var förstås allt förvandlat. Helene Schmitz dokumenterar brända böcker, snöflingor på parketten, mögel på en rokokomöbel, röda och brännskadade gardiner. Ur detta brandkaos har konstnären lyckats fånga ett slags nya rum.

Den mest utmanande installationen står Francesco D´Incecco från Italien för. I olika burar sitter magra människogestalter i alldeles för stora kläder. De har vapen i händerna. Är de offer eller förövare eller bådadera? Vem har låst in dem? Vem är skapare av denna våldsamma verklighet? Installationen återfins i den mycket stora och mörka martinverkshallen. Det är en ögonblicksstämning över ett ödesmättat värdsläge. Krig och terror överskuggar många människors liv. Ingen tycks gå säker men värst drabbad av terror är människor som bor i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien. I taket snurrar ett gevär, skuggan dansar mot golvet. Vapenmynningen kan riktas mot vem som helst. Konstnären har samtidigt sinne för galghumor. En av männen i burarna tar en selfie och figuren på missilen har sprättat hål på en ölburk och lutar sig bekvämt tillbaka.

Den mest spektakulära installationen hittar du också i masugnshallen. Det handlar om Agata Oleksiak från Polen med artistnamnet OLEK. Hon kallas för virkrdrottningen och har byggt upp eb gammal bondstuga med två rum. Alla ting är virkat, från cykeln utanför stugan till lampan över köksbordet. Det har varit ett mycket prydligt hem med blombukett på bordet. Nu råder fullständig förstörelse. Är det en missil som exploderat eller har en naturkatastrof inträffat? Var är husets ägare? Tillfälligt ute för att handla eller rent av död?

Hanna Hallgren, författare, litteraturkritiker och konstnären Melissa Henderson utmanar den vita normen i vårt samhälle. I ett eget rum i Martinhallen dissikeras vår uppfattning om allt från den vita oskulden till stärkta vita lakan på ett obduktionsbord.

Installationen heter "Välfärdsstaten" och är en uppgörelse med vår vita självbild som sträcker sig tillbaka till kolonialtiden och rasismens födelse. Vem har rätt att ta del av välfärdsstaten? Vi står här ännu i dag och brottas med samma strukturer, där en människas hudfärg fortfarande utgör en grogrund för både högerpopulistiska och rent rasistiska/nazistiska politiska rörelser i vår egen samtid. Det är en installation som talar till oss via många ingångar, både genom orden och den rent visuella gestaltningen.

Helene Hortlunds skulpturer är gjorda i ståltråd och är lindade med lingarn. Du hittar dem i den gamla hytthallen. Några är fritt svävande, andra mer jordbundna. Skulpturerna pratar ett mer tankfullt och stillsamt språk.

Hantverket talar till kvinnors arbete. Budskapet rör sig tidlöst. Är detta forntidens eller framtidens levande materia? Här finns hjärtat bultande som en masugn. Så skaldade en gång Nils Ferlin i dikten "Jag kunde ju vara" (ur En döddansares visor (1930). Luffaren i dikten hade ett hjärta hett som en masugn men samtidigt kallt som ett fattighus.

I den andra delen i Verket, i den mörkaste platsen, finns Jakub Nepras installation "Transmitter". Det handlar om videoskulpturer. Den kan också tolkas på flera olika sätt. Alltifrån civilisationens överlevnad, färden genom rymdens oändlighet till Europas stora ödesfråga, flyktingströmmarna.

Som sagt, jag finner ett större politiskt och existentiellt djup i årets upplaga av Avesta Art. Allvaret är större och mer genomträngande. Det har funnits mycket iögonfallande upplevelser även tidigare årgångar men ibland har jag fått känslan av att den rent tekniska leken varit huvudsyftet, inte underliggande budskap. I år slipper vi också favoriter i repris. Avesta Art 2016 är en av de starkaste konstupplevelserna hittills i Verket.

LÄS OCKSÅ OM KONSTSATSNINGEN I BORLÄNGE

LÄS MER KULTUR

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons