Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Han dog men överlevde

/
  • Journalisten och författaren Gunnar Brulin har skrivit om sitt hjärtstopp som kom helt utan förvarning.

Annons

En författare föds inte sällan under en konvalescens. Eller en tid i fängelse. Kubanen Alejo Carpentier, Ignazio Silone, Nadine Gordimer, Tahar Ben Jelloun är några exempel. En arbetarförfattare börjar inte sällan sin bana under en konvalescens eller en arbetslöshet, som Mary Andersson eller Nils Parling.

Sysslolösheten öppnar ett uppdämt behov av att bearbeta upplevelser och känslor. Den frigör en dold talang för att skriva och berätta.

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Brulins nya bok ”Bearbeta mig” (Mat& Makt Förlag), den tredje i en serie om matens arbetare. Del ett ”Blågul slaktare” och del två ”Depån” var originella arbetarskildringar och stimulerande läsning.

Brulins kännetecken är en subtil, anarkistisk mix av roman, essä och poesi, besläktad med Erik Beckmans fria 60-talistiska hållning till genrer och konventioner.

I ”Bearbeta mig” står författarens själv i centrum, han har nämligen skrivit en patografi, en sjukdomsberättelse. Och allt börjar den 4 oktober 2012.

Det är Kanelbullens dag när Gunnar cyklar hem från jobbet som reporter. Plötsligt utan förvarning stannar hans hjärta. Han faller, bryter käken mot gatstenen och bokstavligen dör på Söder Mälarstrand. Han har tur att förbipasserande sett honom och gör hjärtmassage tills han återupplivas av ambulansläkare med hjärtstartare.

Förloppet tar 23 minuter, då får han puls igen och körs till Södersjukhuset. Han sövs och kyls ner för att minimera hjärnskador. En orolig familj vakar hos honom. Ingen vet hur illa det är när han väcks upp efter åtta dagar.

Det visar sig att han klarat sig oväntat bra, han är trögtänkt, har minnesluckor, men kan prata och förstå. Hjärnan har skadats av syrebristen men den fungerar. Han har tappat mycket i vikt och styrka. Brulin berättar i en fragmentarisk dagboksform, långsamt jobbar han sig in i scener som fördjupas efter hand. Stilen är glasklar. Jag läser andlöst, vänder sida efter sida, det är oavbrutet spännande.

Nästa steg är en lång rehabilitering. Det är en dyster, ibland rolig, vandring genom gråa sjukhuskorridorer och den kompetenta svenska sjukvården. Han deltar i tester och träning, går i terapigrupp med andra män som haft hjärtinfarkt men har svårt att identifiera sig med dem.

Hur kunde han, en fullt frisk medelålders man som motionerar, inte röker, inte har övervikt, råka ut för ett hjärtstopp? Det är bokens credo. Varför hände det mig, frågar sig Brulin? Vad var orsaken? Hur ska han bearbeta traumat att ha varit död?

Hemma kollar han på filmer om hjärtstopp på Youtube, det lugnar honom. Han drömmer om att vara konvalescent, som Peter Weiss fick vara efter sin första infarkt 1970, men det var under välfärdsstatens sjukskrivningsregler. Med alliansen är chansen till skapande sysslolöshet stoppad. När sjukkassan ringer inser han att det inte finns tid till bearbetning, tänka och känna. Om han så kan tömma papperskorgar ska han vara tillbaka på jobbet, arbetslinjen talar.

Knappt tre månader efter hjärtstoppet jobbar han på tidningen igen. Han kan skriva reportage men har svårt att engagera sig. Efter ett år tar han tjänstledigt i 40 dagar och sätter sig på KB för att läsa, skriva och minnas. Han måste göra något med händelsen. Han rekonstruerar förloppet med hjälp av journaler, vittnen, mejl. Han läser patografier, böcker, bloggar, han resonerar och diskuterar med konstnärer och författare, Joseph Beuys, Peter Weiss och Susan Sontag, som alla bearbetat traumatiska sjukdomar genom konst.

Han kretsar kring ett tomt intet, sin egen död som han inte minns, med ett starkt behov att begripa och uppleva vad han varit med om. Han tenderar att se hjärtstoppet som en metafor, en bild för något annat, kanske för att hålla rädslan ifrån sig. Att det ska hända igen.

Och ”dödsdagen”, kanelbullens dag, 4-oktober-rörelsens dag, blir en lysande tidssymbolik. Kanelbullen han äter på jobbet den dagen är större en någonsin, han känner att han måste träna extra för att bli av med kalorierna. Och företagarnas 4-oktoberrörelse var ju vändpunkten för löntagarnas växande makt, istället deras slogans ”Bli din egen VD”, och stressen att satsa på sig själv. Brulin ser ett större sammanhang, 4-oktober var starten för en samhällsförändring med mer stress och effektivitet i arbetslivet, och försvagade fack.

Han letar i arkiven efter arbetsdomstolens domar när livsmedelsarbetare proteststrejkat mot den ökande stressen på 90-talet. Han pratar med en forskare som likställer flera år i ett arbetaryrke med att ha varit rökare under lika många år. Hjärtinfarkterna drabbar arbetare i mycket högre grad än tjänstemän.

Stress alltså. Klassamhället. Gunnar Brulin ser tillbaka, visst jagade också han tidsandans bud på självförverkligande och bli vd i sitt eget liv? Nu måste han leva bättre för att förhindra en ny infarkt. Han dog men överlevde. Någon mening finns inte. Men stoppet har förändrat honom mentalt, det har utvecklat hans skrivande, tycker han. Jag kan bara instämma och konstatera att Gunnar Brulin skrivit en lysande bok värd att upptäckas av många läsare.

Annons
Annons
Annons