Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Kulla-Gulla – en klassiker som lever än

/
  • Högmodiga Irene finns som en ond skugga intill Gulla, när Gulla gör gott – förstör Irene. Foto: Tharos Gröning

Författaren till Kulla-Gulla-böckerna, Martha Sdandwall-Bergström (1913-2000), skulle i år fylla 100 år. Svenska Barnboksinstitutet firar med återutgivning. Det är dags att Marta Sandwall-Bergström får sitt erkännande som arbetarförfattare, anser DD:s Yvonne Gröning.

Vilken jänta hon var, den guldlockiga Kulla-Gulla, inte nog med att hon blev extramamma åt sina fem småsyskon. Hon kunde mjölka och mocka och hon var bäst av alla i skolan. Var någon dum mot hennes fostersyskon då kunde hon även slåss.

Hon klarade ut de mest fruktansvärda situationer. Och hennes dröm blev sann – hon var egentligen inte den fattiga Kulla-Gulla utan herrgårdsfröken Gunilla Beatrice Fredrike.
Jag är uppväxt med Kulla-Gulla, jag fick min första bok om henne av min mamma. Jag vet inte vad syftet var, min mamma var mycket radikal, om hon ville att jag som Kulla-Gulla skulle stå på de fattigas sida eller om hon ville visa mig att en dröm kan bli sann. På den tiden fanns sju böcker om Kulla-Gulla och jag fick dem alla.
Martha Sandwall-Bergström var starkt kritisk till det samhälle som hon lät Kulla Gulla växa upp i. Ett årtal finns angivet i böckerna, 1903 och det står på en flaska med mamsell Modigs hallonsaft.

I den första boken kommer Gulla, som är ett fattigt barnhusbarn till den lika fattige torparen Karlberg. Hon ska vara piga i huset för husmodern Ellen är sjuk och gammelmor är skröplig så hon ska köras till fattighuset. Karlberg tröstar sig med att supa, han flyr från sitt eländiga liv.
Han är aggressiv och kan slänga ut både hustru och barn när han är full. Fem barn finns på torpet snoriga, såriga och hungriga. Det går bara en liten tid sedan har Gulla tagit över hela ansvaret för barnen och hemmet. Ellen skjutsas till sjukhuset, innan tar hon ett löfte av Gulla att aldrig svika barnen utan ta hand om dem.
Martha Sandwall-Bergström gestaltar alla barnen tydligt och känsligt, man blir riktigt bekant med dem alla. Äldst är Johannis, en drömmare som dåligt passar in i den tillvaro som är hans. Han blir också mobbad och hackkyckling både i skolan och arbetslivet.
Tvillingarna Vera och Ville står med fötterna på jorden, trygga och stadiga tar de tag i det praktiska och är Gulla till stor hjälp. Lada, som egentligen hette Adolf är fyra år när Gulla kommer till torpet. Han tror sig om för mycket, vill vara en stor karl och ställer till problem som Gulla måste hjälpa honom att reda ut. Minst är Sossatina en bortskämd unge som sätter sig själv i första rummet. Jag är snällast och bäst av alla, säjer hon i boken Kulla-Gullas myrtenkrona.
Ellen dör på sjukhuset och det är nu Gulla som får ta hand om allt. Torparen Karlberg försöker fostra även Gulla till undergivenhet, men hon är inte rädd, hon är den starkare. Så han blir den som måste vika sig. Han ger upp och åker till Amerika.
Kvar blir Gulla. Förutom att ha ansvaret för torp och ungar måste Gulla också gå på dagsverken på Höje herrgård. Och det är där som hon gör sin stora upptäckt. På en tavla i den fina salongen finns en flicka som är precis lik henne själv och som har samma namn Gunilla Beatrice Fredrike.

När sedan Gulla ska hjälpa mamsell Modig att städa på herrgårdsvinden så upptäcker hon en koffert med en klänning i. En vacker blå klänning, det är den som flickan på tavlan bär. Gulla kan inte motstå frestelsen – hon provar klänningen, hon kanske har lite mera muskler än flickan på tavlan, men hon kan ha den. Mamsell Modig kommer upp på vinden och får en chock – hon skriker på patron och han blir lika överraskad. Gulla ser ut precis som hans försvunna dotter.
Historien utvecklar sig. Vilken dröm! Gulla är hans försvunna dotterdotter och hon får flytta till Herrgården, men hon gör det bara på villkoret att alla hennes fostersyskon får flytta med.
Livet på Herrgården blir ingen dans på rosor varken för Gulla eller för barnen.
Gulla skickas iväg till Majorskan i Hasseltuna – där ska hon uppfostras till att bli fin dam. Hon får vackra kläder, lär sig konversera och dricka te. Precis som i dag skulle överklassen idka välgörenhet, socialismen var ett rött skynke i salongerna.
Hos Majorskan träffar Gulla Irene, hon är också en av Majorskans flickor. Irene är överlägsen, högmodig och avundsjuk. Hon blir den elaka häxan i historien, hon strider med ojusta vapen och förstör när Gulla försöker göra det goda, Irene är osympatisk men också ett offer för sin egen stolthet.
Att alla människor hade lika värde var inte tal om, fattiglapparna luktade illa och de skulle man helst hålla sig långt ifrån. Det blev lärdomarna från Majorskan. Men Gulla har inte glömt sitt ursprung, fattigdomen kan hon inte acceptera, det måste bli en förändring till det bättre. Gulla har ett starkt rättvisepatos.
Nya kläder, dialekten är bortlagd, hon vet att föra sig, men innerst inne är hon i alla fall bara Kulla-Gulla.

I sju böcker får vi följa Kulla-Gulla, Kulla – Gulla håller sitt löfte, Kulla-barnen på Herrgården, Kulla-Gulla i skolan, Kulla-Gullas sommarlov, Kulla-Gulla finner sin väg och Kulla-Gullas myrtenkrona.
Böckerna har varit omåttligt populära, de har blivit både film och TV-serie, översatta till tolv språk. Det finns till och med flickor som kopierat Gullas bröllopsklänning från omslaget på Kulla-Gullas Myrtenkrona.
Elisabeth Kugelberg var illustratör och gjorde omslagen på de första böckerna, till de senare upplagorna har Kulla-Gullas utseende moderniserats, de omslagen är ritade av Maj Fagerberg.
I år är det 100 år sedan Martha Sandwall-Bergström föddes ( 1913-2000) och det firar Svenska Barnboksinstitutet med att ge ut den första Kulla-Gulla – boken igen. Inte speciellt märkvärdigt med det, för sedan böckerna kom ut mellan åren 1945 – 1951 så har det varit nya upplagor flera gånger. Det kanske rentav är på tiden att Marta-Sandwall-Bergström får ta ett kliv in till de andra hyllade proletärförfattarnas klubb?

Precis som för Moa Martinssons böcker så har även kvaliteten på Martha Sandwall–Bergströms litterära produktion ifrågasatts. Kulla-Gullasviten handlar ju bara om en flicka, en stark och modig och rättrådig flicka visserligen. Men bara en flicka.
Periodvis gick det så långt att tongivande, kvinnliga kritiker i de största dagstidningarna varnade för Kulla-Gulla böckerna. Martha Sandwall-Bergström flydde bort från Sverige till Spanien där hon sedan bodde i många år. Jag tänker på en intervju jag gjorde en gång med Ivar Lo Johansson då viftade han bort Moa Martinsson böcker med kommentaren att dom har hon inte skrivit själv för hon kunde inte ens stava. Kvinnoförtryck har många former.
Det finns ett Martha Sandwall-Bergström sällskap, och en Kulla-Gulla expert Eva Söderberg som har doktorerat på böckerna. Sedan 1999 delas varje år ett Kulla-Gulla pris ut. Det instiftades av Martha Sandwall-Bergström själv. I år fick pojkboksforskaren Magnus Öhrn priset.
Sällskapet samlar i år in texter där var och en som har ett Kulla-Gullaminne kan skriva och berätta om det. Minnena ska sedan sammanställas och ges ut i någon form. (Adressen till sällskapet finns på deras hemsida.)

Martha Sandwall–Bergström föddes i Nävelsjö socken, pappan var predikant i Alliansmissionen, som ung arbetade hon som hembiträde och fick inte någon egentlig utbildning förutom realexamen och en ettårig kurs till kontorist. Hon gifte sig med Lars Erik Bergström, arkeolog, han var sjuk i diabetes, de fick också en dotter som hade en svår hjärnskada.
Långa tider måste Martha Sandwall-Bergström ensam försörja familjen. För att få ihop pengar så började hon skriva följetonger i olika veckotidningar.
Kulla-Gulla skrev hon till en manustävling som Bonniers förlag utlyste. Kulla-Gulla vann och boken blev en stor framgång.
Efter alla förvecklingar i de sju böckerna träffar Kulla-Gulla till sist Tomas Torpare, en man, lik henne själv, en idealist som vill förändra världen. Som alla goda sagor så slutar också berättelsen om Kulla-Gulla lyckligt. Det blir bröllop förstås och Kulla-Gulla och Tomas Torpare ska jämlikt och tillsammans arbeta för att förbättra världen.
Jag förväntar mig att Bonniers ger ut Kulla-Gulla sviten igen, det är inte enbart flickböcker som berättar om söta drömmar utan de har också en social realism som vi behöver påminnas om. Fattigdomen i dag är för många människor inte så mycket annorlunda.

Yvonne Gröning

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons