Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Hamberg: Nu är framsidan av året

/
  • Vi får inte ge upp! Vi måste fortsätta fråga och ifrågasätta, precis som barnen.

Annons

Min svärmor brukade på nyårsaftonen citera en gubbe i hennes barndoms hemtrakter, skånska söderslätt. Han sa om tiden efter nyåret, att det var framsidan av året. Framsidan, där framtiden börjar.

Jag sitter här och tänker på det medan kajorna flockas i hundratal på gräsmattan utanför mitt arbetsrum. Den senaste vårstormen har nämligen vänt upp och ner på solrosfröautomaten, alltsammans ligger i drivor uppe på den isiga smältande skaren som inte hunnit smälta. Jag köper inte fågelfrö åt kajor och skator, det är ämnat åt de mindre. Men som det nu blivit håller jag tummarna att kajorna är snabbare än eventuella råttor, såna vill jag inte ha hit! Nog för att det finns lite tjäle, men jag litar inte på vädret, det svänger hela tiden. Mycket! Det kan variera på tjugo grader och mer, från minus tjugofem, trettio till plus tre, fyra på bara någon dag. Jag har hallen full av olika varianter på ytterkläder.

Framtiden?

Ja, det är fara värt att det är så. Att det är vårstormar och takdropp redan i januari. Fast jag bor i Ångermanland. I fjol hann jag aldrig ta fram skidorna, jag var inte snabb nog. I går såg jag att den som håller i elljusspåret bad att åkarna skulle ta med en sekatör! För att knipsa bort all sly som stack upp.

Överhuvudtaget har jag svårt att känna mig framtidsoptimistisk. Det surgråa vädret gör sitt, sparbetingen kring sjukvården i det här länet lite till, det allmänna läget för sjukvården i landet ännu något och ovanpå detta tjänstemän och politiker av alla färger och kalibrer som är mer intresserade av sin egen karriär och sin personliga renommé än att göra gott. Dessutom är de lättkränkta. När var det någon med lite makt som av egen kraft sa: oj, förlåt. Jag gjorde fel?

Jag har i alla fall inte hört det på länge. Istället slingrar de sig, kommer med undanflykter, hävdar att de inget visste, att de inte var med på mötet, eller något annat alternativ. När de sedan beslås med sanningen har de inga kommentarer, men får ändå fina nya jobb. I andra korridorer. På andra myndigheter. De går vidare med bibehållen prestige.

Det är lätt att bli cyniker. Att ge upp.

Men så var det där med framtiden. Framsidan och framtiden.

Mitt i denna grå vintertid fick jag barnbarn på besök. De bor till vardags i Stockholm och hon som är sex hade ännu aldrig åkt skidor. Varken på längden eller utför. Och hon hade insett att detta var en brist i livet. Tack vara en förnämligt utrustad lokal järnhandel i byn ordnades skidor och stavar. Och flickan kunde börja kajka runt på tomten. Ivern hos en sexåring som lär sig något går inte att värja sig mot. Den smittar. Framtiden finns! Framsidan likaså. Hon åkte, föll och åkte på plastiga skidor ovanpå skaren. Bland kajor och fågelfrö. När hon första gången lyckats stå i det lilla lutet ner till växthuset frågade hon:

Mormor, visst är jag bäst?

Sedan gick hon in och fortsatte med det hon hållit på med sedan hon vaknat vid halv sex. Att ljuda sig igenom alla bokstäver hon kunde se: rubrikerna i morgontidningen t.ex. S-T-R-E-S-S-D-O-K-T-O-R-N-S B-Ä-S-T-A R-Å-D.

Vad är en stressdoktor?

Många frågor, oupphörlig nyfikenhet och en absolut frånvaro av fördomar. Att resonera och filosofera med en sexåring kräver närvaro. Allt står på spel, hela existensen. Varför snurrar jorden runt solen? Varför har inte alla människor lika mycket pengar? Varför vispar du med den där svarta vispen när du har en mycket snyggare som är röd?

Det är framtiden!

Jag låter mig tröstas ur det grå med den framtiden.

Vi får inte ge upp! Vi måste fortsätta fråga och ifrågasätta!

LÄS FLER KRÖNIKOR AV MARIA HAMBERG:

Att bli sedd ger livet mening

De säger att vi blivit höger

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons