Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carmen förför i Dala-Floda

/
  • Paulina Pfeiffer och Mathias Zachariassen. Frågorna i dramat är bekanta debattämnen idag, om kroppar som rör sig över kontinenter och mäns övervåld mot kvinnor.

Carmen i Dala-Floda sätter de existentiella frågorna under lupp. Det handlar om starka kvinnor och svaga män. Det är stundtals skrämmande aktuellt.

Annons

Vad är det med operadalarna? Eller finns det en tanke bakom den här veckans två Carmen-premiärer? Efter att ha mött Carmens alter ego, Uggle-Carin i Dala-Floda, är det tveksamt om jag vill ha någon annan Carmen, på ett tag. I synnerhet inte när det lilla formatet berättar stort. Eller; operan lever också utanför de fina salongerna, mitt bland folk.

Carmen är en operaklassiker. Bizets musik är lättillgänglig. Uppsättningen av producenten Anna Eklund Tarantino och regissören Lotta Lindqvist, innehåller inte bara dramatiskt höga eller låga toner statiskt framtvingade utan också dans, teater, rörelse och häftiga amatörer. Det är fint, folkligt och det fungerar väldigt bra. I det lilla rummet får vi någonting mer än bara skönsång. Vi får veta hur det känns i hela kroppen.

I originalet, premiär 1875, arbetar Carmen på cigarrettfabrik och hon fängslas efter ett slagsmål. Korpralen Don José hjälper henne att fly och degraderas. Han blir besatt av Carmen som lovar honom sin kärlek, och han sviker sin trogna Michaela. Men Carmen överger Don José för toreadoren Escamillo och den rasande José dödar henne.

Dala-Floda Operafest har flyttat skådeplatsen från 1820-talets Sevilla till 1940-talets Dala-Floda. Carmen är fäbodkullan Uggle-Carin, och Don José har blivit Jona, en norsk soldat som deserterat. Escamillo och Michaela har också bytt namn till Eskil Nilsson och Mikael. I första akten är Västerdalarna starkt närvarande. När de norska flyktingarna kommer är det fattiga rallare från Uppsälje och Vansbro som är de ivrigaste hjälparbetarna. Tidsmässigt är det lätt att relatera till vår tid. Den handlar om vanliga människor med (ganska) vanliga jobb.

Frågorna i dramat är bekanta debattämnen idag, om kroppar som rör sig över kontinenter och mäns övervåld mot kvinnor.

Från ouvertyrens första taktslag är Carmen liksom tjuren på tjurfäktningsarenan dömd till döden för sin sexualitet och frigjordhet. Många är de sagor om kvinnor som väntar och blir belönade för sin trohet. Men Carmen handlar om vad som händer med de frihetssökande kvinnorna som inte väntar utan som väljer själva, och som inte ställer upp på männens villkor. Och de blir dödade.

Uggle-Carin är givetvis den största rollen i föreställningen, men alla på den lilla scenen driver historien framåt. Mästerflottaren från Lima, Eskil Nilsson som förvandlar operans populäraste aria, "The Toreador song" till "Flottareblod sång", är tvillingsjäl med Uggle-Carin. Båda lever nära döden. Men den stora konflikten bär Jona. Han åtrår Carin men längtar hem. Landsmannen Mikael, med kontakter i norska motståndsrörelsen, påminner honom om byn därhemma.

Carin skildras inte som en lättsinnig kvinna som drar eländet över sig. I stället framstår hon som obrottsligt ärlig. Paulina Pfeiffer gör henne övertygande. Nedstigningen i mezzo-registret verkar inte innebära minsta svårighet.

Vid hennes sida finner man Mathias Zachariassen i rollen som Jona, med en röst som glöder. De nyanser i utspelet som finns här, inte minst i den stora uppgörelsescenen i andra aktens slut (föreställningens emotionella centrum), finns det inte möjlighet till när det gäller Eskil Nilsson. Men Joa Helgesson bygger in sig i macho-schablonen snarare än att ta den till utgångspunkt, och hans röstbehandling är magnifik. Och Mattias Gunnari ger Mikael en större betydelse än att bara vara sedesam kontrast. Det är också klokt att satsa på skolade röster i de mindre rollerna som Casper Engdahls baryton.

Det är på det stora hela en mycket väl gestaltad uppsättning. Skärpan märks inte minst i mer perifera scener där Lotta Lindqvist funnit ett ledigt sätt att skildra makthierarkier, också på genusnivå. Masscenerna grötar inte ihop sig, vilket är lätt hänt med så många aktörer, en eloge inte minst till barnen. Från orkestern drev dirigenten Jonas Dominique på. Han hinner blixtsnabbt ifatt när aktörernas premiäriver tar över.

Jag kan inte låta bli att tjusas av aktörer, proffs såväl som amatörer, som tar med sig rekvisita ut och som i nästa entré, bakom publikens ryggar, hjälps åt att bära in rekvisita till nästa scen. Det kommer man nog inte att få uppleva i Dalhalla.

Annons
Annons
Annons