Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Het Stemme som iskall Turandot

/

Antagligen kommer det att dröja många år innan det går att se något liknande i Dalhalla igen.

Annons

Dalhalla är ett konstverk i sig själv. Ett sår i urberget, ett handfat med guld. Från molnen knappt märkbar, men mitt i, en multivitamintablett som stärker varje befästning i immunförsvaret.

Ett avhugget huvud (om än något perifert) kastas från en klippa till allmän beskådan och tusentals människor betraktar dramatiken - det är en verklighet för många men i lördags kväll var det operadramatik, eller utomhusopera i storformat med alla till buds stående effekter.

I Dalhalla fick vi ännu ett exempel på att man kan komma dragandes med flera konstformer som inte står anvisade i manus eller partitur och som ger en ljudlös men ändå högljudd replik till operans alla delar, för att liksom blåsa bort det pompösa. Borta är den tid då bastanta operasångare placerades ut som statyer och sedan bara stod där mer eller mindre orörliga och sjöng hela kvällen.

Turandot är Giacomo Puccinis sista opera, från 1926. Den sätts sällan upp, eftersom titelrollen kräver en röst som få sångare klarar av. Men Sverige har världsstjärnan, sopranen Nina Stemme. Hon gick på knock under kvällen. Men det hade kunnat gå illa. När hon snubblade över en slarvigt placerad stol såg jag rubriken framför mig; "Benbrott i ett kalkbrott".

Regissören Bengt Gomér har snillrikt skapat en saga, rik på associationer från nu och då. Vi befinner oss i Kina för tusen år sedan, men kanske också i en modern stad med skyskrapor av glas, kring vilka anonyma människor irrar och isolerar sig som kroppsdelar i glasburkar i ett laboratorium. Lager läggs på lager, ibland med hjälp av den vackra vattenridån som genomskinlig men också ogenomtränglig håller scenen hemlig.

Historien sägs bygga på en persisk saga om en prinsessa som inte vill gifta sig. Hon halshugger sina friare om de svarar fel på hennes tre gåtor. Prinsen Calàf klarar gåtorna men erbjuder Turandot att ändå slippa äktenskapet om hon kan lista ut hans namn. Prinsessan låter genomsöka staden och torterar bland andra Calàfs trogna tjänsteflicka Liù, som till slut tar livet av sig för att skydda prinsen. I gryningen avslöjar Calàf själv sitt namn och lämnar beslutet till Turandot, som äntligen inser att hon älskar honom.

Med denna melodramatiska och lätt pekorala skiss som bakgrund har Bengt Gomér tillsammans med projektionsdesignern, Visual Relief, kostymtecknaren, Bente Rolandsdotter, ljusdesignern Ellen Ruge och koreograferna Åsa N Åström och Jan Åström, format en meditativ men också lagom spektakulär föreställning med storslagna dräkter i ständig rörelse. Men inget är utanpåverk eller effektsökeri, allting understryker och förstärker musiken och det livsfarliga begäret. Det är en känslomässig resa. Det kan till och med vara så att Turandot är jorden som börjar avsäga sig kontakten med den hycklande människoarten?

Lars Cleveman i rollen som Caláf har en mild, vacker stämma och gör den berömda arian "Nessun dorma" så säkert som man kan önska sig. Den självuppoffrande tjänsteflickan Liù, i sopraren Meeta Ravals gestalt, är mycket övertygande. Fredrik Zetterström, Göran Eliasson och Niklas Björling Rygert är komiskt säkra i de viktiga birollerna Ping, Pang och Pong. En höjdpunkt är när de minns sitt gamla Peking och vältrar sig i grön färg. Kroppar kan verkligen vara osannolikt uttrycksfulla.

Men när supersopranen Nina Stemme efter knappt en timme gör entré tar alla ett steg tillbaka. Hon bär på så stor dramatik och musikalisk kraft. Jag tror på varje ord hon sjunger. Turandot är kvinna i ispansar, täckt av sin stora stolthets aska, som Puccini skriver. I sin magnifika aria "In questa reggia" ger hon förklaringen; den våldtagna och mördade anmoderns bittra öde. Hon spottar ut sin vrede i alla förtryckta och misshandlade kvinnors namn. Nina Stemmes röst bär, är tonsäker, kontrollerad och uttrycksfull. Världsklass!

Alla aktörer, från dirigenten Tobias Ringborg, Dalasinfoniettan, Gävle Symfoniorkester, körer och statister, naglade fast mig i stolen. Gillar du opera – gå och se Turandot! Om du inte gillar opera – gå och se Turandot ändå. Här finns en mix av nästan allt, styrka och det där befriande obegripliga. Det sitter i musiken. Och det finns en chans kvar, nu på lördag.

Antagligen kommer det att dröja många år innan det går att se något liknande i Dalhalla igen.

Annons
Annons
Annons