Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intensiv totalmusik med Lena Willemark

/

Lena Willemark är en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring. Det visade hon med eftertryck vid turnépremiären i Älvdalen.

Annons

Ingen är profet i sin hemstad. Sällan har det talesättet varit så missvisande som vid fredagskvällens konsert i Älvdalens ärevördiga biograflada. Det är premiär på Lena Willemarks konsertturné med Blåferdi, hennes beställningsverk för Sveriges Radio, uruppfört i Rättvik 2014.

I samband med turnén släpps också en skiva med verket, se recension på annan plats.

Scenen är upplyst i blått, samma blå nyans som i vårkvällsskymningen utanför, när Lena Willemark äntrar scenen tillsammans med Emma Reid, fiol, Mia Marin, femsträngad fiol, Mikael Marin, femsträngad viola, Leo Sander, cello och Tina Quartey, percussion. Blåferdi, med Lena Willemarks egna texter på älvdalsmål, är skrivet just för dessa musiker.

En insändare i DD för några dagar sedan har argumenterat för att älvdalskan äntligen bör få officiell ställning som minoritetsspråk. I den här publiken är älvdalskan snarare majoritetsspråk, och Lena Willemark gör ingen hemlighet av vad det betyder för henne att ha premiärkonserten just här, med en publik som förstår vad hon sjunger.

Det blir ett intensivt samspel mellan musikerna på scenen. Men inte bara mellan dem, utan också mellan musikerna och åhörarna. Det måste ge en stark energikick att känna ett sådant gensvar från publiken.

Lena Willemark är riksspelman på älvdalslåtar, men hon vägrar envist att inordna sig i något speciellt fack. Snarast skulle man vilja kalla henne totalmusiker. Här blir det ett särskilt intensivt samspel mellan henne och Tina Quartey, med alla möjliga indiska, afrikanska och västerländska rytminstrument.

Tina Quartey drar för övrigt ned en av kvällens kraftigaste applåder, när Lena Willemark citerar vad hon sade när hon före konserten gick runt och beundrade den anrika lokalen: Du Lena! Jag tror på folkhemmet igen.

Det är inte bara musiken från den aktuella skivan publiken får höra. Mia och Mikael Marin bjuder på den senares Malungspolskan, en rivig triolpolska i A-dur, och hela ensemblen spelar Längs gamla färdvägar och stigar, en låt efter Evertsbergsspelmannen Ekor Anders Andersson. Vi får också vara med om en urpremiär, en låt där Lena Willemark gestaltar islossningen i Stockholms skärgård. Man kan riktigt se framför sig isen, hur den skruvar sig och klirrar mot klipphällarna.

Publikens entusiasm går inte att ta miste på. Det går uppenbarligen att vara profet i sin hemstad. Som extranummer får vi höra Hoppets dörr, en text Lena Willemark skrivit till en melodi hon lärt av mästerspelmannen Per Gudmundsson, och som hon tillägnar alla barn som lever i flykt.

Det är på något vis signifikativt för Lena Willemark, en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring.

Annons
Annons
Annons