Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kammarkör satte punkt

/

Stark avslutning tillägnad Gustaf Sjökvist och Tomas Tranströmer.

Annons

Temperaturen i skuggan är tropisk, luftfuktigheten hög och över Knytberget hörs antydan till åskmuller. Men på Sångsgården i Sjugare flockas publiken kring den provisoriska scenen nere vid Opplimens strand. Och även om den tryckande solen efter en stund döljer sig bakom ljusgrå moln, kommer aldrig den förebådade åskskuren, utan Musik vid Siljans avslutningskonsert kan genomföras helt enligt planerna.

Karlfeldtsgårdens värdinna Gunbritt Berggren är ovanligt allvarsam i sitt välkomsttal. Inte undra på det; denna avslutningskonsert är samtidigt minneskonsert för Gustaf Sjökvist och Tomas Tranströmer, som båda gick ur tiden i vintras.

Gustaf Sjökvist och hans kammarkör var under många år praktiskt taget husband under Musik vid Siljan och trollband med sin täta körklang publiken på otaliga spelplatser. Men även Tomas Tranströmer satte sina fotavtryck i festivalens historia, bland annat genom en konsert på Karlfeldtsgården 2004, då han band samman programmet med att spela pianostycken för vänster hand.

Även om det är Stefan Parkman som leder Gustaf Sjökvists kammarkör i den här konserten, så känns Sjökvist närvarande i varje sekund. Det är han som tagit fram kören till mästarnivå med den täta, varma körklangen, den klockrena intonationen och den suveränt tydliga textningen. Men det är också han som för körens räkning beställt många av de kompositioner vi får höra.

Hugo Alfvéns Midsommarlåt i Leksand, med Samuel Gabrielssons text, inleder – ett bara alltför sällan hört stycke, med friska utmaningar för kören. Kan man hoppas att Leksands kyrkokör övar in det till nästa majstångsresning i Sammilsdalsgropen?

Hjalmar Gullbergs dikt För vilsna fötter sjunger gräset har tonsatts av både Lars-Erik Larsson och Ingvar Lidholm. Här får vi höra Lille Bror Söderlundhs version. Körens förnämliga textning ger en barfotaupplevelse av vandringen till evigheten.

Gunnar Birgergård reciterar Karlfeldts Jone havsfärd, en av hans dalmålningar på rim. Många i publiken är välbekanta med texten, men Birgergård lockar ändå fram förtjusta fniss med sin visualiserande deklamation. Han läser också texten till Brusala, som i Knut Håkansons tonsättning hör till höjdpunkterna i den nordiska körlyriken. Stefan Parkman målar flödigt vått i vått med bred akvarellpensel. Tolvtonsmästaren Sven-Eric Johansons numera klassiska Snabbt jagar stormen våra år, med ideliga taktartsbyten, imponerar också.

Det är inte helt lätt att hitta beröringspunkter mellan Nobelpristagarna Karlfeldt och Tranströmer. Karlfeldt med sitt blomsterspråk och sin taktfasta metrik, som lockat till otaliga tonsättningar, och Tranströmer med sina knivskarpa, totalt kompromisslösa metaforer – kan det finnas något som förenar dem? Jo, Gunnar Birgergård lyckas göra en trovärdig koppling mellan evighetsperspektiven i Karlfeldts Jag är en sjungandes röst och Tranströmers Berceuse.

Om Karlfeldt tonsatts av många, är det desto färre som vågat sig på Tranströmer. Kanske är det svårt att hitta ett tonspråk, som förstärker hans text, i stället för att dränka den? Vi får höra Anna Cederberg-Orretegs Minnena ser mig, Kaj-Erik Gustafssons Sammanhang och Jan Sandströms Landskap med solar. Fågelkvittret runtom scenen ger resonans åt Tranströmers slutrader i Minnena ser mig:

De är så nära att jag hör dem andas

fast fågelsången är bedövande.

Körens långa, sammanhållna glissando nedåt i Sammanhang är av världsklass.

Efter ett par körstycken av Nils Lindberg, som även han under många år samarbetat med Gustaf Sjökvists kammarkör, blir den en mer traditionell avslutning med Alfvéns Uti vår hage och Jungfrun hon går i ringen. Eftersom det hotande åskvädret ännu inte brakat loss, blir Waldemar Åhléns Sommarpsalm ett efterlängtat extranummer, och många i publiken sjunger med.

Planeringen för de kommande årens musikfestivaler är redan igång, och siktet är redan inställt på ett femtioårsjubileum för Musik vid Siljan om några år. Förhoppningsvis är årets avkortade festivalprogram inte tecken på att Musik vid Siljan ligger i dödsryckningarna, utan visar att förnyelse pågår. Tradition kräver, som bekant, ständig förnyelse.

Annons
Annons
Annons