Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Silverfågeln flyger högt

/
  • Unge Jussi (Tobias Westman) och Linnea (Annika Sandberg) gömmer sig i garderoben.

Premiärpubliken i Vattnäs konsertlada står upp, och applåderna vill aldrig ta slut.

Annons

Här har något stort och unikt ägt rum: världspremiären på Mats Larsson Gothes opera Silverfågeln. Kompositören, librettisten Greta Sundberg och, inte minst, författarinnan Yrsa Stenius, vars bok Tills vingen brister ligger till grund för operan, kallas upp på scenen och hyllas vederbörligen.

Stenius har i sin bok gestaltat underbarnssyndromet (som av någon märklig anledning ännu inte kodats i den psykiatriska diagnostiken), som det tog sig uttryck i Jussi Björlings liv. De tidigt moderlösa bröderna matchades fram av fadern David Björling, som gav dem sånglektioner från tidig ålder och tog ut dem på långa turnéer, både i Sverige och USA. Tvånget att nå och leva upp till stjärnstatus blev för Jussis del till ett livslångt lidande, med alkoholism, hjärtsjukdom och alltför tidig död.

Operan tar sin utgångspunkt i den natt i september 1960, då den 49-årige Jussi Björling dör i sin säng i sommarhuset på Siarö. Livet rusar emot honom, i en sista reprisföreställning, där prestationskrav, grandiositet och tragik blandas. Dubbelexponeringarna, där den döende Jussi möter sig själv i yngre dagar, är kusligt effektfulla.

Mats Larsson Gothes musik följer librettotexten lyhört och förstärker både tragiken och det grandiosa. Han har, enligt egen utsago i programbladet, utgått från ett ackord som han menar fångar den unika tonen i Jussi Björlings röst: ett a-moll-ackord med tillagd stor sext och nona. Ackordet återkommer genom hela operan. I några sekvenser kommer citat ur Jussis olika paradnummer – det kunde gärna fått vara fler. Instrumentationen är konventionell, men ändå kammarmusikaliskt raffinerad: med endast 14 musiker i orkestern har Larsson Gothe fått plats med stråk, träblås, brass, harpa och slagverk i partituret.

Den unge Jussi Björling spelas av Tobias Westman, nyss utexaminerad från Operahögskolan. Förutom att han sminkats i det närmaste porträttlik har han också något av Jussis unika timbre i rösten. Göran Eliasson är säkerheten själv som den vuxne och den döende Jussi.

Sopranen Annika Sandberg är elev på Musikkonservatoriet i Falun och alltså precis i början av sin karriär. Hon gör den unga Linnea Hellström, med vilken Jussi hade sonen Rolf, på ett sätt som bara ångar tonårskärlek. I en eldfängd svartsjukescen drabbar hon samman med Anna-Lisa Björling, spelad av sopranen Elisabeth Meyer, så det står härliga till.

I rollistan finns också den rutinerade tenoren Stefan Dahlberg som David Björling. På ett kusligt sätt gestaltar han den mikroskopiska skillnaden mellan å ena sidan den grandiosa önskan att göra gossarna till världsstjärnor, å andra sidan den rena ondskan. Lars Arvidson, basbaryton, drar ned skrattsalvor från publiken för sin minst sagt stroppige operaprofessor John Forsell.

Och de leksandsklädda gossarna Ivar Burstedt, August Eliasson och Viktor Karjalainen är på pricken så sorgsna över att tvingas avbryta leken som indianer och cowboys för att i stället gå in på scenen och uppträda, som gossarna Björling måste ha varit.

Men kanske gör Pers Anna Larsson den största rollprestationen av alla. Sedan jag första gången hörde henne, i kompaktversionen av Wagners Ringen i Dalhalla 1997, har jag varit imponerad både av hennes altröst och hennes gestaltningsförmåga. Hennes rollfigur kallas Besökaren och förenar minnet och saknaden av Jussis tidigt förlorade mor med hans inre drömmar, reflektioner och konflikter. Kanske är hennes rollgestalt en kvinnlig motsvarighet till Dantes följeslagare Vergilius?

Handlar då denna opera om den historiske personen Jussi Björling och hans liv? Ja och nej. Björlings livshistoria, som den beskrivs i Stenius bok, sammanfattas riktigt väl. Men om operan enbart skulle handla om en svensk världstenor, vår viktigaste exportvara, under första hälften av 1900-talet, skulle den inte beröra så starkt. Här finns något viktigare.

Underbarnssyndromet, den vettlösa pressen föräldrar utsätter sina barn för i akt och mening att göra dem till världsstjärnor, är kanske inte så vanlig i den kommunala musikskolans Sverige. Men bara tvärsöver skolgården, vid sidan av idrottsplanen, står föräldrar och gastar åt ungarna att göra de där målen de aldrig gjorde själva. Galna tränare hjälper till och pressar in tonåringarna i ätstörningar, som ibland kan vara livshotande. Och åtskilliga elitidrottsmän går när karriären börjar dala in i samma allvarliga alkoholmissbruk, som Jussi Björling gjorde. I botten ligger den sanslösa mediala stjärnkulten.

På så vis är Silverfågeln en högst aktuell och angelägen opera.

Annons
Annons
Annons