Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jägmästarna svek Europas finaste naturskogar

/
  • Pärlälvsområdet är idag skyddat. Men det var nära ögat att exploateras med vägar och hyggen. En vaken skogsvandrare slog larm vilket gav eko längs hela svenska fjällkedjan.

Det här är historien om hur Sveriges största skogsstrid startade – kampen om de fjällnära skogarna. Det är historien om hur skogsbolagen och jägmästarna svek och hur de var beredda att offra Europas mest fantastiska urskogar.

Annons

En av dem som ville sälja ut dessa värden för vattvälling var ingen mindre än Monika Stridsman. Idag drygt 30 år senare är hon generaldirektör för Skogsstyrelsen och har en gedigen meritlista över hur hon administrerat en förödande skogsskövling i Sverige.

Det här är också historien om hur en aktiv och vaken skogsvandrare med intresse för natur och skog kom att skriva historia. Ett skogsbesök på rätt ställe vid rätt tidpunkt kom att vända den förväntade historiska utvecklingen. Det var förvisso många turer under början av 1980-talet och många var inblandade, men en tändande gnista inträffade 1981 som gjorde Jokkmokk till epicentrum i den fortsatta debatten.

Det som här skrivs har inte tidigare berättats. Detta var några år innan Naturvårdsverket lät ge ut en rapport om fjällurskogarna i Sverige, ett par år innan forskarrapporten om skogsföryngring i fjällnära skogar, fyra år innan Boris Ersson summerade fjällskogsstriden i boken Skogen i våra hjärtan (med många texter från Dalarna) och sex år före Naturskyddsföreningens årsbok om Fjällskogen.

Januari 2015

Efter 40 år i Dalaskogen sitter jag under januari i år ännu en gång vid elden i en av landskapets sista naturskogar i norra Mora och Orsa vildmark. Min färdkamrat Kjell Hedmark, som efter 40 år i Vuollerim/Jokkmokk flyttat ner till Orsa, berikar samtalet.

Jag kommer in på min favoritförfattare Hans Andersson (död 2010) från Jokkmokk och återberättar hans förord i boken Talve (vinter) från 1974. Där skriver Andersson: En av orsakerna till att jag en gång flyttade hit upp var att komma bort från det växande trycket från industrialisering, landskapets snabba förstörelse, den rotryckning jag utsattes för. Allt detta har kommit ifatt mig…skövling av skogen, hotet om ytterligare exploatering, och exploatörernas manipulationer med oss för att få oss att ge vika, börja strida inbördes, allt detta börjar övervinna oss, ändra vårt sätt att tänka och se, leda oss bort från friheten och tryggheten förborgad i närheten till det urgamla landskapet, vår kontakt med gångna tider.

Urgamla landskapet, vår kontakt med gångna tider. Ord att smälta och betänka. Vem har lyft den tanken lika långt som Hans Andersson?

Trots alla förluster av skyddsvärd naturskog vi haft år ut och år in under årtionden blev fjällskogen ändå en seger värd namnet säger jag till Hedmark där vi sitter vid elden. Utan den hade det vuxit contorta ända upp på kalfjället idag…

Vet du att det var Hans Andersson som hittade stakkäpparna för vägen in i urskogen på Domänverkets mark, vid Karats. Det var startskottet för fjällskogsstriden säger Kjell plötsligt.

Kjell var personligen vän med Hans Andersson sedan mitten av 1970-talet och borde väl veta?

Skojar du svarar jag! Det var ju där han ritade sin berömda fjälltall med Rädda Fjällskogen. Är denna berättelse sann? Den låter nästan för bra!?

Men nej, så var det inte. Via en mailtråd med personer i Norrbotten kom en dag kom ett kort mail från Lars-Ture Lindholm i Jokkmokk: Det var jag som hittade stakkäpparna.

Vi bad honom berätta och här följer hans historia.

Våren 1976. En bakgrund.

Våren 1976 flyttade min fru och jag till Jokkmokk då det varit min dröm sedan barnsben. Det som hägrade mest var Rapadalen i Sareks nationalpark. Nu nästan 40 år senare har vi ännu inte varit i Rapadalen, de stora skogarna slukade hela vår uppmärksamhet.

I Västerbotten där vi växte upp fanns inte längre några orörda skogar och landskapsbilden präglades av enorma kalhyggen och ett nätverk av skogsbilvägar.

Men här i Jokkmokk låg skogarna orörda, till synes oändliga, mil efter mil. Vi packade våra ryggsäckar och gav oss ut på en skogsvandring som skulle visa sig aldrig ta slut. Den vandringen pågår ännu. Jag dokumenterade, fotade, ritade på mina kartor, drog streck, skrev in gränsen för tallskog, gränsen för barrskog, ringade in bördig blandskog, tjäderspelsplatser, osv. Dessa gamla kartor och anteckningar finns fortfarande kvar.

Vi gick med i Naturskyddsföreningen där Hans Andersson var ordförande. Hans berättade att Naturskyddsföreningen jobbade med att få de mäktiga skogarna väster om Jokkmokk skyddade för framtiden. I spetsen för detta arbete var Hans Andersson och Ingvar Segerström (och kanske några fler).

Karats, Jeka- Rimakåbbå, Harrejaur, gigantiska skogsområden i Jokkmokks kommun.

Min fru och jag berättade om vårt intresse och om vår amatörmässiga dokumentation. Hans ville att vi skulle visa våra bilder och vår dokumentation och det vi gjorde. Vår bildvisning handlade om Karatsjöområdet, men också området mellan Jokkmokk och Porjus, det så kallade Jelka Rimakobboområdet och urskogen under Ultevis södra sluttning, det så kallade Harrejaurområdet. Nu när jag visste att skogarna behövde ett skydd ritade jag upp en avverkningsgräns för dessa områden. Min gräns var ovetenskaplig men jag menade, och menar fortfarande, att man ser med ögat vilka områden som ska skyddas. Denna gräns gjordes inte för Karatssjöområdet då jag visste att SNF jobbade hårt för att få just det området skyddat. Hans var också inblandad i skyddsgränsen i Jälka-området. Det var när jag skrev ett brev till Skogsstyrelsen. Jag ritade en avverkningsgräns som presenterades under rubriken Hit men inte längre. Hans korrekturläste mitt brev och hjälpte till med formuleringar. Även Lilian Ryd och Thomas Öberg läste mina brev och tyckte till innan breven gick iväg. Ett av breven finns kvar.

Ulf Von Sydow som var ordförande för SNF riks intresserade sig för mina gränser och gjorde en karta baserad på mitt arbete. Denna gräns har i efterhand inventerats och justerats.

Domänverkets strategi

Skyddsgränsen ignorerades dock och Domänverket bröt in en väg ända fram under lågfjället Tapmuk och en annan väg över berget Rimakåbbå. Där man gjorde ett hygge vid vägs ände och planterade Kontorta. Monicas strategi var, enligt min mening, att bryta in en väg rakt in i hjärtat av varje skyddsvärt område och allt eftersom miljörörelserna pekade ut ett område som skyddsvärt ja då bröts också väg, det blev ett hygge vid vägs ände och Kontortaplantage.

Detta, nu något stympade område, fick senare sitt skydd genom Steget Före under ledning av Mats Karström.

September 1981. Vägstakningar!

Så kom då den dagen när jag ensam gick i de mäktigaste av alla skogar, Karatssjöområdet där min fru och jag gått så många gånger förut. Det var september 1981. Men nu såg jag något helt annat, vägstakningar! Framför mig såg jag en bild av ett nytt Västerbotten, ett spindelnät av vägar och hyggen, hyggen och åter hyggen, om nu inte något gjordes omedelbart.

Mitt under pågående lokala förhandlingar mellan SNF och Skogsvårdsstyrelsen och Domänverket om att skydda skogarna så planerar alltså Domänverket under ledning av Monica Stridsman, att bryta in vägar för avverkning i hjärtat av urskogen. I det här skedet var inte Monicas strategi känd och en godtrogen miljörörelse lutade sig tryggt mot att pågående förhandlingar också innebar ett tillsvidarestopp av eventuella vägbyggnads- och avverkningsplaner.

Skogsvårdsstyrelsen, under ledning av Bo Ekenäs hade godkänt avverkningsplanerna utan att ens ha sett de skogsområden som avverkningarna gällde. Att godkännandet av avverkning bara var en pappersprodukt och att Bo aldrig sett området bekräftade han själv när jag upprörd vände mig till honom för att få stöd i kampen mot Monicas planer.

Civil olydnad.

Jag gick längs vägstakningarna och ryckte upp dem (en meningslös, olaglig och desperat åtgärd). Men vägstakningarna drog ju iväg många mil så den strategin fick jag överge. Vägstakningarna utgick från Njavve där det finns en bro över Lilla Lule älv. En av vägstakningarna gick västerut mot Vuoskonjaure, över Pietsassasse och till Peurauregården, en sträcka på ca. tre mil. Den andra gick söderut ända fram till Luovvaluokta vid Karatssjön, en sträcka på ca. två mil.

Efter några dygn i skogen kom jag tillbaka till Jokkmokk och min fråga var, hur ser det ut på Karatssjöns södra sida? Åkte därför bil till Vuojatbyn vid Karatssjöns östra ände. Därifrån gick jag och hittade vägstakning även på södra sidan ända upp på över 600m:s höjd, bl.a. förbi Lattakjaure som ligger 601möh.

Efter ytterligare några dygn i skogen och tillbaka till Jokkmokk tog jag kontakt med Hans Andersson.

Hans, en handlingens man.

När Hans fick höra min berättelse gick han i taket! Hans och Ingvar tog kontakt med Domänverket och Monica Stridsman och nya förhandlingar inleddes. Dessa förhandlingar visade sig vara fruktlösa och kommande sommar skulle vägarna brytas.

Hans, en handlingens man agerade omedelbart och flög ner till Stockholm, en flygbiljett som han själv betalade, och stövlade in till Birgitta Dahl som då var miljömister. Detta var på den tiden då en privatperson helt frankt kunde just stövla in till en minister. Hans berättade om läget och Birgitta Dahl lovade att skicka någon som skulle komma upp och se området. Eftersom området då och nu saknar vägar betydde att man måste flyga helikopter. Ett problem var att Hans hade en fjällskogsvecka där också min fru skulle delta. Fjällskogsveckan var en vandring genom denna sjumilaskog, Karsatssjöskogen.

Helikopter genom Pärlälvsdalen

Då klev Thomas Öberg in i händelserna. Birgitta Dahl skickade två personer till Jokkmokk. Det var nu juni 1982. Thomas ordnade med helikopterflygning från Jokkmokk och genom hela Pärlälvsdalen, över den 3,5 mil långa Karatssjön, över orörda forsar i Karatssjöns västra ände, över sjön Peuraure för att sedan landa i Skaite. I Skaite befann sig nu Hans Andersson med sin fjällskogsgrupp. Dessutom fanns Ulla och Ingvar Segerström där och de bjöd på Harrsoppa.

Med helikoptern hade jag också skickat prinsesstårta till fjällskogsvandrarna, en uppskattad överraskning. Thomas berättade att de två herrarna från miljödepartementet hade fällt följande kommentar på sin helikopterresa över urskogen: Finns det sådana skogar kvar i Europa, helt otroligt. Pärlälven och Karatssjöområdet är en hel älvdal utan vägar eller avverkningar. Pärlälven är i sin helhet orörd. Sjaunja området med Sjaunjaälven och Karatssjöområdet med Pärlälven, är två av Europas största orörda områden.

1000-årig tallskog.

Hans och Thomas gick med sina gäster in i den djupa urskogen. De borrade i en gammal tall och man kunde räkna till 700 årsringar och då var tallens centrum (kärna) helt uppruttnad. Tallen var alltså betydligt äldre än 700år.

Hela området blev skyddat med omedelbar verkan och ett av Europas största urskog blev bevarad för framtiden.

Pärlälvsreservatet, som området heter, har en sammanhängande barrskog som är sju mil i öst-västlig riktning och fem mil i nord -sydlig riktning. Det är ett område på 23 kvadratmil eller, om man så vill, lika stort som......

Kommentar:

Att en privatperson råkar se vägstakningarna och det kommer sedan att bli det som skyddar skogen känns skrämmande.

Olagliga och helt horribla avverkningar och avverkningsplaner passerar all granskning från Naturvårdsverk, Miljödepartement, Skogsstyrelse och Skogsvårdsstyrelse.

All bevakning, granskning och kamp för skydd sker fortfarande av miljöorganisationer.

Skulle vi då ha överlåtit eller idag överlåta bevakningen och skyddet till statliga verk, departement och styrelser, skulle det inte finnas nåt kvar att skydda. (slut citat av Lars-Ture Lindholm).

Annons
Annons
Annons