Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämlikheten dödar

/
  • Slumområde granne med urbana livsmiljöer. Ojämlikheten i dagens Indien.

Annons

Förenta Nationerna, FN, har i sina nya visioner ett särskilt mål som inte diskuteras särskilt ofta. Det handlar om mål 10 om ojämlikhet i Agenda 2030. Varför detta kompakta ointresse? Vi måste våga prata om bristen på jämlikhet. Det handlar inte "bara" om storleken på plånboken eller att det skulle handla om avundsjuka.

Nej, det är betydligt djupare och större än så.

I en värld där inkomstklyftorna ökar i de flesta länder måste vi våga prata om ojämlikheten och dess konsekvenser. Det skapar både social oro och utanförskap som i sin tur blir till en grogrund för både extremism och terrorism. Ojämlikhet får samhällen att slitas isär och gå sönder vilket leder till fattigdom och hopplöshet.

Ja, ojämlikheten påverkar allt, precis allt. För tidig död, ohälsa, diskriminering, fattigdom, maktlöshet, stress, otrygghet, uteblivna livschanser.

I liberalernas värld handlar allt om individ och egen moral. Att varje person måste ta eget ansvar. De står helt stumma och blinda inför ojämlikheten och klassamhällets negativa effekter. De hyllar entreprenören, den egna företagaren. Det är en jesusgestalt i många liberalers ögon. Jag gillar också småföretagaren, den lokala bilreparatören, cykelförsäljaren, gardinhandlaren och pizzaägaren men deras verksamheter mår också mycket bättre av ökad jämlikhet.

För att människor i ett samhälle skall må bra krävs ett gemensamt ansvar. Därför betalar vi skatt och vi skall och bör höja skatterna rejält för de som redan är väldigt rika. Det gäller både här hemma och utomlands.

Jag fick i dagarna Göran Therborns bok "Ojämlikhet dödar" (Arkiv) till redaktionen. Författaren är professor i sociologi vid universitetet i Cambridge och hedersdoktor vid Linnéuniversitetet. Göran Therborn har följt samhällsutvecklingen sedan 1960-talet utifrån perspektivet ojämlikhet. Han konstaterar att för Sveriges del var skillnaderna i inkomst som minst runt 1980. Sedan dess har det rusat brant utför med jämlikheten.

Även den socialdemokratiska regeringen slog följe med den nyliberala våg som svepte över västvärlden. Efter finanskrisen på 1990-talet övergav vi den fulla sysselsättningens politik vilket i praktiken betydde en arbetslöshet på mindre än fem procent. Finanskrisen berodde på ett ansvarslöst agerande från både bankdirektörer och finansvalpar som lekte monopol med andras pengar, liv och lem.

Göran Therborn berättar bland annat att under åren 1998 och 2008 sjönk medellivslängden för vita amerikanska män i arbetarklassen med tre år. Vita amerikanska kvinnor i arbetarklassen fick sin livslängd förkortad med över fem år.

Den snabba omvandlingen av forna Sovjetunionen ledde till en dramatisk ökning av både ojämlikheten och massfattigdomen samt ett socialt sönderfall. Enligt den brittiske epidemiologen Michael Marmot orsakade det hänsynslöst snabba bytet till kapitalism ungefär fyra miljoner extra dödsfall under 1990-talet. Här pratas det inte med darr på stämman om särskilda minnesmonument för dödsoffer som dukat under på grund av privatiseringstragedin i forna Sovjetblocket.

Här i Sverige medförde privatiseringarna i praktiken att vi började bryta upp de sociala kontrakterna med varandra över klassgränserna, att över- och medelklassen kunde sätta sina barn i egna undervisningsreservat. Barnen från underklassen och nyanlända invandrar- och flyktingbarn hamnade för sig. Och där befinner vi oss nu.

Att öppet torgföra kritik mot privatiseringar som leder till ökad ojämlikhet innebär allt som oftast att man stämplas som kommunist av liberala ledarposörer. Undertecknad är i sådana fall i gott sällskap. Även USA:s president Barack Obama har suckat över hur infekterat debatten kan bli. Enligt en av världens mest kända ekonomer, Martin Ravallion, menade presidenten att pratet om ojämlikhet leder till det "snubblande nära tugget om klassklyftor…och så stämplas en direkt som marxist…och då är det politiskt kört…"

”Hur kan jag lyckas med en diskussion om ojämlikhet utan att anklagas för att driva en klasskamp?”undrade Barack Obama.

Men nu handlar ojämlikheten inte längre om något vänsterspöke. Det handlar om att mänskligheten skall kunna överleva, att vi kan skapa en bättre värld för framtida generationer. Det är framför allt det stora priset för ojämlikheten och dess skadliga effekter som vi måste diskutera. Den så omhuldade ekonomiska tillväxten är inte heller tillräckligt för att minska ojämlikheten. Inkomstskillnader måste åtgärdas. Ja, det skulle faktiskt spridas varningstexter liknande dem som finns på cigarettpaket och i alkoholreklamen. Ojämlikheten är ett dödligt gift.

Fackföreningsrörelsen i hela världen spelar en mycket betydande roll i sammanhanget. LO:s kongress har i juni temat ”Investera för jämlikhet”. Det handlar om en rättvisare fördelning, kamp mot arbetslöshet och löner som alla kan leva på.

LÄS OCKSÅ: Vem ska kunna leva på att skriva i framtiden?

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons