Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Hultqvist: Dala-Demokraten 100 år - en fantastisk historia!

/

"Den startades av arbetare, fackligt och politiska aktiva, för att få en tidning som stod på deras sida. Det var revolutionsåret 1917 med kamp för den allmänna rösträtten och ett pågående världskrig. Tidningen var en del i kampen för ett annat samhälle där arbetare respekterades och där människors lika värde är ett faktum."
Peter Hultqvists högtidstal till Dala-Demokraten publiceras här i sin helhet.

Annons

Jag kan tänka mig den nyfikenhet och stolthet som rådde då det första numret av Dala-Demokraten kom ut. Många och stora uppoffringar låg bakom denna första publikation. Den trycktes på Arbetarbladets press i Gävle och tidningen kom inledningsvis ut en gång per vecka. Organ för Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti stod det längst upp i tidningshuvudet.

Så småningom, närmare bestämt den 3:e december 1918, utökades utgivningen till 3 gånger per vecka. Den trycktes då på eget tryckeri på Holmgatan i Falun. En helårsprenumeration kostade på den tiden 2 kronor och 50 öre. Ett lösnummer 10 öre. Genom åren har det i annonser i den egna tidningen presenterats prenumerationserbjudanden, men också tecknade glada gubbar som förnöjt berättar att de nyss förnyat sin prenumeration på Dala Demokraten.

De 100 år som Dala Demokraten existerat har inneburit en hela tiden pågående skildring av samhällsutvecklingen från ett dalaperspektiv. Tidningen har varit och är ett tidsdokument. Här har allt från revolutionsåret 1917 till slutet på första världskriget, 1920- och 30-talens omvälvningar och samhällskriser, andra världskriget, folkhemsbygget, hela den tekniska utvecklingen och människors förhöjda standard och bättre levnadsförhållanden skildrats. Sådant som vatten-avloppsfrågan, tillgången till el, kylskåp, bostadsbyggandet och den förbättrade hälso- och sjukvården hör till sådant som varit föremål för konkret vardagsnära journalistik.

Löntagarnas ställning i arbetslivet, de 15 dalakommunernas utveckling där alla har sin särprägel, de omfattande strukturomvandlingarna inom exempelvis skogs-, pappers- och stålindustrin är sådant som fyllt spalternas. Olika vågor som präglat samhällsutvecklingen på höger- och vänstersidan har skapat läsarintresse. Tydligt är dock att Dala-Demokratens journalistik har präglats av ett grundläggande ställningstagande för löntagarnas intressen. Så har jag upplevt det, och det är inget att skämmas för. Det är nämligen ett av motiven till att tidningen överhuvudtaget existerar.

Det finns anledning att minnas affischen som gavs ut efter det s k kosackvalet. Den löd ungefär såhär:

Arbetare! I valet utpekades vi i borgarpressen som boskapstjuvar och kvinnoskändare. Skola vi tåla den skymfen? Varje med sin klass solidarisk arbetare läser DALA-DEMOKRATEN!

Dala-Demokraten har under alla år burits upp av entusiastiska medarbetare. Det har handlat om lokalredaktörer, fotografer, grafiker, redigerare, kontorspersonal, annonsförsäljare och prenumerationsförsäljare. DD-andan har varit en tillgång och styrka. Tidningen har haft ett vittförgrenat nätverk runt om i länet med bland annat lokalredaktörer som blivit vad man kan kalla för lokala informationscentraler. En mycket stor kompetens om läget och utvecklingen i länet byggdes upp. Att arbeta på DD hade en speciell betydelse.

Själv hade jag förmånen och nöjet att arbeta på Dala-Demokraten mellan 1977 och 1983. Det hela slumpade sig så att jag som till och från på frilansbasis brukade skriva biorecensioner i DD blev erbjuden ett vikariat på lokalredaktionen i Älvdalen. Vad jag förstod så var det ingen sökande till jobbet och ej heller någon etablerad journalist som var intresserad. Så jag fick frågan. För mig kändes som en minst sagt spännande utmaning. Och det blev ett fantastiskt år i Älvdalen, Särna och Idre. Jobbet skulle vara 30 timmar i veckan. Lönen var satt därefter, men det blev något av en dygnet-runt verksamhet.

Jag skrev om det mesta. Allt från kommunala frågor till möten runt om i de byar som finns i Älvdalens kommun. Ibland var det dramatik där lycksökande företagare lovade nya jobb och guld och gröna skogar. Andra gånger var det små artiklar om nyfödda och dödsfall. Polisnyheter var en självklarhet. Det var en handfast och vardagsnära journalistik där man var tvungen att se dom man skrev om i ögonen även dagen efter reportagen. Jag tänker ofta tillbaka på den tiden och har kvar många vänner i Älvdalen sedan dess.

Särskilt minns jag ett ”nationellt” journalistiskt genombrott. Det handlade om ett tips jag fått om en räv som någonstans mellan Älvdalen och Särna brukade bita sönder de kulörta lyktorna i en julgran utomhus. Ägaren till granen hade undrat varför lyktorna var trasiga så ofta. En natt satt han uppe och fick se en räv som närmade sig julgranen och helt enkelt släckte den på sitt eget sätt. Detta blev först en förstasidesnyhet i Dala-Demokraten och sedan kom det ”nationella genombrottet” genom att det hela refererades på radio i Riksronden!

Ett annat minne som däremot ger en dålig eftersmak var en märklig presskonferens i Orsa som det så kallade svensk-chilenska sällskapet kallade till en midsommar. Det var en stockholmsbaserad advokat som ägde en fastighet i Orsa som presiderade tillsammans med chilejuntans ambassadör i Sverige. I lätt överförfriskat tillstånd så berättade de om chilejuntans framsteg och anklagade framförallt socialdemokraterna i Sverige för diverse illgärningar. Några tonårspojkar i någon form av uniformsliknande utstyrsel serverade kaffe och det erbjöds även starkare drycker till närvarande journalister. Tillställningen var minst sagt bisarr, men resulterade i en artikel i Dala-Demokraten som inte var till deras fördel.

Jag jobbade sedan vidare på Dala-Demokraten i Avesta, Borlänge och även en kortare tid i Leksand-Rättvik. Arbetet var mycket stimulerande och idag ser jag tillbaka på det med nostalgisk blick. Jag minns också sportreportagen där ofta sammanfattningen av fotbolls- och ishockeymatcher löstes via samtal med lagledare och tränare. Det var nog bäst så med tanke på att den egna kompetensen på området inte var alltför hög.

Ett minne som är roligt, men har ett starkt drag av pinsamhet över sig är att jag i början av min journalistbana skulle skriva om en konstutställning. Jag ska villigt erkänna att jag inte var så bevandrad i ämnet. Så jag visste inte vad en vernissage var och det ledde till att jag trodde att konstnären hette så. Den fadäsen blev aldrig publicerad, men jag hade en kollega som ibland brukade fråga: Känner du Verni? Det hela brukade följas av ett gapflabb!

Senare i livet blev jag inblandad i Dala-Demokraten på ett helt annat sätt. Efter att tidningen tillhört A-pressen mellan 1947 och 1992 så skulle den köpas av den lokala arbetarrörelsen. Såväl partidistriktet, arbetarekommunerna som fackliga organisationer såg det som oerhört viktigt att Dala-Demokraten skulle fortsätta komma ut. Möten bokades med olika organisationer och 3 miljoner kronor samlades in som en del av köpeskillingen. Det gjordes verkligen ekonomiska stortag i den lokala arbetarrörelsen för att klara affären. Stoltheten var stor när tidningen via Folkrörelsernas mediastiftelse blev lokalt ägd.

Men realiteterna på tidningsmarknaden med både ekonomi och teknikutveckling trängde sig på och 2013 var det dags för nästa förändring. Dala-Demokraten överlevde ännu en krissituation, men är numera ägd av Mittmedia. Och nu kan vi fira 100 år av en fantastisk tidnings historia.

Dala-Demokraten har haft och har sin särprägel inom ramen för arbetarrörelsen. Dess chefredaktörer varav jag själv kan överblicka samtliga från Erik Norelius på 1970-talet till Göran Greider idag har alla haft sin egen profil. Tidningen har på ledarplats haft en självständighet men samtidigt en djup förankring i arbetarrörelsens värderingar och rötter. Från tid till annan har frågan ”kritik mot partiet” eller ”egna ställningstaganden ” kommit upp till diskussion. Jag tycker det är styrka att vi kan ha en bredd i opinionsbildningen och debatten. Annars tar tråkigheten över.

Det är viktigt att tidningen är levande och väcker debatt. Ibland ska den kunna provocera och driva frågor. Först då ger den genomslag i debatten, regionalt som nationellt, och blir intressant för människor utanför den innersta kärnan av prenumeranter. Ingen är betjänt av Dala-Demokraten förvandlas till någon sorts fakta och argument från partiledningen. Vi ska vara glada för att Göran Greider medverkar i tv-soffor och är med och kommenterar samhällsutvecklingen i olika medier. Förr tävlade chefredaktörerna om att komma med i tidningskrönikan. Nu är uppdraget bredare och kommentarernas genomslagskraft är ofta sekundsnabba! Då krävs en alert chefredaktör.

Det är en ära att få tala på Dala-Demokratens 100 årsjubileum. Dala-Demokraten skildrar vårt läns historia. Tidningen är viktig som kontrast till borgerliga media. Jag kan säga att det är stor skillnad på att i vardagen vistas i Stockholm som har en så klar borgerlig medial tyngdpunkt. När man kommer hem till Dalarna och får Dala-Demokraten i brevlådan varje morgon så andas man en annan och friskare luft!

Jag vill att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för Dala-Demokraten!

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons