Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fanan fladdrar fortfarande

/

Spelet om Norbergsstrejken i Klackberg fyller 40 år. Det drog till sig folk från hela Norden. Regissören Arne Andersson minns en tid av kraxande olyckskorpar men också av människor som gick samman.
– Finns det bara fem människor, en liten grupp som tror och vill något – då är de omöjliga att stoppa.

Annons

Han har en egen anslagstavla vid postlådan, där sitter affischer om Fib Kulturfront och Avesta Art. Hos Arne Andersson, regissör, fladdrar den röda fanan, klasskampen lever och den politiska glöden har absolut inte falnat utan brinner med klar låga. Jag beundrar människor som är trogna sina ideal.

Arne Andersson är regissören som satte upp "Spelet om Norbergsstrejken" och med det skrev han in sig själv och pjäsen för i evigt i den svenska – nej - i den nordiska teaterhistorien.

I år är den 40 år sedan Strejkspelet hade premiär vid Storgruvan i Klackberg. Den vision han då målade fram om en föreställning – utomhus intill farliga gruvhål och med traktens arbetare som skådespelare – tog andan ur Norbergs politiker. De flesta var tveksamt avvaktande – andra var motståndare.

Strejkspelet behövde 100 000 i bidrag för att kunna genomföras, men det ville ingen satsa. Det var ett projekt som var så högtflygande att det gick över huvudet på de flesta.

Arne Andersson brukar alltid ha något rött på sig, men idag är tröjan lysande orange, när han spänner ögonen i en och gör sina politiska analyser – då nickar jag bara instämmande. Han tror på människor lika värde och han har hela sitt liv kämpat för de minsta, de mest utsatta. "Resa utan slut" en pjäs, som han satte upp i Jönköping för några år sedan handlar om resandefolken, han har skrivit om samerna och han har berättat om sig själv.

När han var ung pojke och gick ut verkstadslinjen i Finspång med fina betyg och rektorn sa på avslutningen när han räckte fram betyget: Där ser man vad en elev utan intellektuell förmåga kan åstadkomma.

Sånt sätter sina spår, vissa blir knäckta för livet, andra som Arne Andersson reser sig ännu starkare, ännu mera övertygade om att samhället måste och går att förändra. Vilken tur att det finns människor som han!

Han har en fantastisk förmåga att övertyga, att ingjuta tro, mod och glädje – jag vet av egen erfarenhet att det blir roligt att jobba tillsammans med honom. Hinder kan man övervinna!

– Finns det bara fem människor, en liten grupp som tror och vill något – då är de omöjliga att stoppa, säger han.

Och så blev det med Spelet om Norbergsstrejken när det väl kom igång och alla olyckskorpar tystnat, då strömmade människor till som ville vara med.

Hela Norberg ställde upp, varenda familj hade åtminstone en medlem som på något sätt var med och jobbade för Strejkspelet. Norbergs gamla gruvarbetare blev betydelsefulla igen för några somrar. Men de tog inte någon regi, utan de gick och stod som det passade dem.

– Damerna som sålde korven upptäckte att gubbarna hade med sig kaffekask i helgerna som de tog med välbehag under föreställningen. Damerna bad mig att jag skulle säga åt gubbarna att sånt inte gick för sig. Men det gjorde jag aldrig, säger Arne Andersson, hade jag gjort det då hade de gått hem!

Föreställningen blev en formidabel succé!

Spelet drog till sig människor från hela Norden som ville vara med jobba, skådespela eller bara vara publik. Många flyttade till Norberg. Det bor fortfarande omkring 50 människor kvar i Norberg som kom flyttandes hit för Strejkspelets skull.

Arne Andersson har ett enkelt räkneexempel:

50 personer betalar 5 000 i skatt per månad – det ger 3 miljoner i pengar på ett år. På 10 år ger det 30 miljoner till kommunen i intäkter.

– Och då ville man inte ge ett bidrag på 100 000, säger Arne Andersson.

Men det var då, fyrtio år sedan, kulturen och engagemanget lyfte och blomstrade i Norbergs kommun. Men sedan efter Strejkspelet har kulturkurvan gått rakt neråt. Tänk om politiker kunde se och förstå kulturens kraft när de tror att de spar genom att strypa kulturbidragen.

Arne Andersson bor i dag i ett rött (givetvis!) hus alldeles utanför Norberg, han är en av alla dem som stannade kvar. Kunskaperna från verkstadslinjen i Finspång finns kvar, han pular med bilar och motorcyklar, men han är också en röd tråd i det kulturliv som finns kvar i Norberg.

– I dag är det sämre, säger Arne Andersson, kulturnämnden är avvecklad, det finns inte någon speciell som driver kulturen. Musik – och teaterlinjerna på Bergslagens folkhögskola är nerlagda. I två somrar har vi haft teater Vem älskar Yngve Frej, men i övrigt är det tunt vad gäller teater numera i Bergslagen.

Men konsten blommar i Bergslagen, det finns gallerier som lyfter fram intressanta konstnärer, Galleri Astley, Meken i Smedjebacken, Avesta Art och Barken Bokstuga i Söderbärke som just nu har en fin utställning med en av våra främsta grafiker Mona Huss Walin.

– Jag skulle vilja göra en föreställning tillsammans med alla de flyktingar som vi har fått hit till Norberg. Tänk att få väva samman deras historia med den historia som vi har här, enda sättet att förändra världen är att analysera det samhälle vi lever i. Det skulle kunna bli en intressant pjäs, säger han.

Det är en idé som får växa, men just nu jobbar han med att spinna vidare på Resandefolkets mörka historia. Det ska bli en mindre uppsättning som kan turnera. Den handlar om en gammal kvinna, som sitter och går igenom sitt liv.

Gråt ni så dansar jag – heter pjäsen.

Det är något att se fram emot.

Annons
Annons
Annons