Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folksagan glöder

/

I ”Smid medan järnet är varmt” får Västanå Teater folksagan att glöda på nytt.

Annons

Få teaterupplevelser är så virvlande, intensiva, rytmiska och ögonfägnande som de Västanå Teater bjuder på i sin berättarlada i Värmland. Genom åren har vi knockats av regissören Leif Stinnerboms karnevalsteater med Selma Lagerlöfs groove som botten. Men hur går det när skådespelarna lösgörs från sagohamnen i Sunne? Hur går det när man ger sig ut på vägarna med en liten trio?

I den lilla ensemblens knä finns berättelser om motsättningar mellan fantasi och realism, mellan estetik och etik, mellan tro och förnuft, precis som hos Lagerlöf. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att berätta om det i det mindre formatet, ibland bättre.

Det är sällan Västanå Teater lämnar ett saldo om hållbara lösningar efter sig. Friskare lämnar vi föreställningen men inte med gåtans svar, svart på vitt så där. Däremot blir vi påminda om den motsägelsefulla gestikens teatrala möjligheter och att livet styrs av motsägelser.

Tre folksagor, ”Väl att döden finns”, ”Sankte Per och broder Lustig” samt ”Gamle Wilhelm”, blir en timslång föreställning i Västanå teaters nya uppsättning ”Smid medan järnet är varmt”. Det är historier som en gång i tiden var muntliga och som sedan blev nedtecknade och som nu blivit muntliga igen.

Det handlar om Vår Herre och Sankte Per som beger sig till jorden för att ta reda på hur det är ställt med empati och gemenskap. När Vår Herre ger upp dröjer sig Sankte Per kvar. Undrar om det är så fortfarande?

Snabbt och lätt kastar sig skådespelarna Adriana Savin och Anders Sanzén mellan rollerna. Med hjälp av Torbjörn Alströms masker tar de oss djupt in i den mytiska sagans värld om död och uppståndelse.

Ljudmässigt bidrar musikern Sophia Stinnerbom med stadig takt och osynlig scenografi. Enkla ljudeffekter får stor effekt. Förvandlingsnumren är många.

Teaterformen kräver skådespelare som är fysiska och musikaliska samtidigt som texten ur ett psykologiskt perspektiv ska levandegöras. Savin, Sanzén och Stinnerbom kan konsten. Mästerligt lämnar de små hål efter sig där publiken kan plantera sin fantasi i. Lusten i berättandet ligger mycket på den inre resan. Rörelse och musik kombineras utan att det blir musikal.

Föreställningen är sinnlig som en islossning, budskapet varmt som ett smycke nyss färdigsmidd. Den som hänger det kring sin hals slutar vara rädd, girig och ond.

Annons
Annons
Annons