Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande pjäs på Dalateatern om demens

/
  • Yngve Sundén och Maria Selbing som äkta paret Gunnar och Ellen i pjäsen
  • Maria Selbing, Eleanora DeLoughery Nordin och Susanne Hellström.

Dalateaterns uppsättning av pjäsen "Försvinnandet" är ett mycket gripande stycke teaterkonst. Maria Selbing gör en mycket stark och minnesvärd rolltolkning av en demenssjuk kvinna på väg in i dimman och mörkret. Pjäsen är – det svåra ämnet till trots – ett slags kärleksfull hyllning till livet och människan i all dess skröplighet.

Annons

Dalateatern har fattat ett modigt beslut genom att satsa på en teaterpjäs som aldrig tidigare satts upp på en svensk teaterscen. Dessutom är ämnet vid en första anblick inte det mest publikfriande i dessa tidevarv där många hellre väljer en mer traditionell eller medhårsstrykande, inställsam repertoar för att blidka sin publik.

"Försvinnandet" (”Absence”) av Peter M. Floyd handlar om Ellen. Hon är en pigg och levnadsglad kvinna som gått i pension. Hennes hälsa är god. Ja, hon får till och med visa legitimation när hon ber om pensionärsrabatt. Minnet är det heller inga fel på. Barndomens små filmfragment finns där allestädes närvarande. Doften av faderns rakvatten. Men någonting skaver och oroar ändå. Vad som hände alldeles nyss eller i går är inte lika självklart att återberätta för Ellen.

Hon ser tillbaka på sitt liv. Ellen har haft ett långt äktenskap med sin älskade Gunnar. De har dottern Tina och det högt älskade barnbarnet Sara. Hon vill säga och förklara så mycket, komma sin man närmare igen men något har kommit dem emellan, en osynlig vägg, något som hindrar en djupare försoning. Ellen vill även få en bättre kontakt med sin dotter igen, på nytt uppleva den där varma gemenskapen.

Ellen tycker att de pratar så konstigt med henne, både Gunnar och Tina. Ibland är det ren rappakalja, ett oredigt prat, brottstycken av ord och meningar, bakåtvänt, skevt och stundtals obegripligt. Ellen blir mer och mer frustrerad. Tiden upplöses emellanåt. Hur länge har hon bott hos Tina? Varför hör aldrig Gunnar av sig mer?

Regissören Åsa Ekberg väljer att sätta upp en mycket avskalad och lågmäld pjäs. Scenografi, kostym och ljus använder inga stora effekter. Till en början befinner vi oss i ett vanligt vardagsrum, varken mer eller mindre. Med små ändringar och gradvisa justeringar under pjäsens gång förflyttas vi en liten bit i taget till slutstationen, ett vårdhem med eget rum och säng. Skådespelarna tillåts inte göra några större teatraliska utspel. Det är överlag ett mycket återhållsamt och naturligt skådespeleri av samtliga aktörer.

Maria Selbing som Ellen gör en mycket stark, minnesvärd och gripande rolltolkning. Hon förmedlar sina sinnesstämningar med små gester och mimik. Det är en mycket krävande roll. Maria Selbings rollkaraktär är ständigt synlig och närvarande på scenen även när hon mer och mer försvinner in i glömskans labyrinter, och går vilse i minnets egna irrgångar. Pjäsens originella styrka är just detta att vi som åskådare får en unik möjlighet att befinna oss jämsides med Ellen – i demenssjukdomens eget epicentrum. Vi får ta del av omgivningens rappakalja och de ständiga tankevurporna. Vad är det vi i själva verket har sett? Var inte barnbarnet Sara med i den där scenen? Varför säger Gunnar att han heter Tony? Står verkligen tevattnet och kokar på spisen?

Pjäsen ställer också viktiga frågor. Vem kan avgöra vad som är ett meningsfullt liv? Är en svårt demenssjuk person bortom allt hopp? Finns det inte samtidigt något trösterikt mitt i all sorgen över en människa som går förlorad i en sjukdom av förlorade minnen och upplöst egen identitet?

Ellen möter doktor Klar, en muntergök som talar om att hon äntligen kommer att bli fri. Snart ligger allt bakom henne. Alla små felsteg och misslyckanden i livet, krossade illusioner och drömmar som aldrig blev av. Det ständiga nuet väntar. Ingen framtid, ingen gårdag. Den buddhistiska tanken om medveten närvaro – mindfullnes, en sinnesnärvaro bortom alla dessa lager av minnen, erfarenheter som format oss till den person vi blev, på både gott och ont. Denna dimension av pjäsen gör den också till en mild och varm kärleksfull hyllning till livet bortom svåra sjukdomar, sorger och bedrövelser.

Evert Taubes kärleksvisa "Som stjärnor små" ramar in pjäsens både början och slut i all sin enkelhet.

Annons
Annons
Annons