Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundén: Jag har hjärtat kvar i en helt annan tid

/

Annons

Sommaren 1967. En var inte mer än fem år gammal. Vad minns man mer än en knallblå himmel och en värld som inte var större än en tändsticksask. Min första idol var Mats Olin – en skådespelare och sångare. Han fick en stor hit med fadern Stig Olins schlagerlåt "Jag tror på sommaren". Skivan såldes i över 60 000 exemplar. Den fick en topplacering på Sveriges Radios försäljningslista Kvällstoppen och på Svensktoppen blev den etta.

Jag har ett svagt minne av att ha sett Mats Olin på festplatsen Rävberget utanför Smedjebacken. Om det lät bra minns jag inte men det var på något sätt mycket stort att se honom livs levande. Herregud! Det är 50 år sedan.

Sommaren 1967 går inte till historien för denna dagslända till artist även om låten "Jag tror på sommaren" överlevde länge och spelas ibland även i dag på radion. Nej, Summer of Love var startskottet för en alternativ världsordning. Cirka 100 000 personer samlades i San Francisco. Hippierevolutionen var ett faktum. Denna rörelse krävde både politisk och kulturell förändring, sexuell frihet och fred.

Många människor med anknytning till hippiekulturen blev också kända för att kämpa för miljöfrågor. "Flower power och make love, not war" var tydliga budskap i en värld där USA:s krigföring i Vietnam skördade alltmer offer. Andra saker som ofta förknippas med hippiekulturen var en positiv inställning till droger som var sinnesutvidgande, indisk kultur, astrologi och en originell klädstil.

Det handlade om starka färger, batik, utsvängda jeans, ett slags trasmode. Hippiekulturen var en reaktion på en ökad kommersialisering, karriär och statushets, ett alternativ till människors känsla av maktlöshet, meningslöshet och social isolering.

Hippiekulturen var en utopisk dröm som tyvärr gick vilse i droglabyrinterna. Det som en gång var en visionär dröm i kvarteren Berkeley Peoples Park och på gatorna Haight/Ashbury i San Francisco är i dag ett smutsigt tillhåll för mer eller mindre utslagna narkomaner. Jag har sett det med egna ögon. Det är en mycket sorglig historia. Det gick också väldigt snabbt för kapitalistiska krafter att fullständigt ta över hippiestilen och göra den till en stor kommersiell framgång över hela västvärlden.

Jag kan ändå känna en grundläggande sympati för denna motrörelse. Den har påverkat mig och många i min generation. Jag har hjärtat kvar i en helt annan tid än 2017. Det handlar om både mer bohemisk livsstil och en passion för kulturell frihet i framför allt pop och rockmusiken som fullständigt exploderade under 1960-talet.

Den här motkulturen var viktig och påverkade sin samtid på olika sätt. Det främsta var budskapet om fred, kärlek och försoning när bombplanen tog sikte på civilbefolkningen i Vietnam. Hippiekulturen påverkade också i vardagen. Den såg till att vegetarisk mat blev mer accepterat och vi fick framför allt en radikalt förändrad inställning till äldre generationers klädsmak och klädkod. Vi fick en friare syn på nakenhet och sexualitet och en miljövänligare livsstil.

Det finns även andra bilder av 1967. Den skulle bli en av de våldsammaste somrarna i USA:s historia. Det handlade om raskravaller och uppror på olika platser i landet. Orsaken var rasdiskriminering mot afroamerikaner. Denna fråga är minst lika aktuell i dag.

Kampen mellan progressiva rörelser och konservativa intoleranta krafter har pågått länge både i USA och övriga världen. Filmen Easy Rider från 1969 har blivit något av en symbol för hippie-eran. Dennis Hopper och Peter Fonda spelade huvudrollerna. Jag såg om filmen häromåret. Det är en klassisk roadmovie. Filmen handlar om de två vännerna Billy (Dennis Hopper) och Wyatt (kallad "Captain America"; Peter Fonda), som efter en lyckad drogaffär, färdas på sina choppers genom USA. Deras mål är Mardi gras i New Orleans. De möter olika typer av människor, jordbrukare, hippie-kollektiv och mycket inskränkta sydstatare. Filmen har ett mycket brutalt slut. De båda vännerna skjuts ihjäl av inskränkta och rasistiskt sinnade sydstatare. Slutet på filmen kan tjäna som metafor för USA av i dag. En Donald Trump som stöttas av den kristna högern och där olika vit-makt-grupper i USA mobiliserar efter Donald Trumps valseger. Därför måste vi vårda minnet av Summer of Love och föra det grundläggande freds- och kärleksbudskapet vidare till nästa generation. Kampen är inte över. Den har bara börjat om.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV ULF LUNDÉN:

Ojämlikheten ökar i USA och Europa

Den heliga marknaden styr oss alla inklusive SD

Ge freden en chans

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons