Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundén: Maria Sandel – vår första kvinnliga arbetarförfattare

Annons

Har du hört talas om Maria Sandel (1870-1927)? Hon tillhörde den första generationen arbetarförfattare. Maria Sandel var född, uppväxt och kvarboende i arbetarstadsdelen Kungsholmen i Stockholm. Det var här hon hämtade stoff till sina berättelser.

Hon skildrade arbetarkvinnornas utsatthet i fattigdomens Sverige i början av 1900-talet. Det handlade om slitet på fabrikerna, prostitution, ensamstånde mödrar och även lesbisk kärlek. Det är ämnen som känns rykande aktuella. Skillnaden är att dagens proletariat och underklass kommer från andra länder.

Maria Sandel arbetade som trikåstickerska. Hon är ett exempel på den enorma inneboende kraft som fanns bland många av dåtidens fattiga männniskor. Hon hade fyraårig folkskola, hade två handikapp, både döv och nedsatt syn. Det hindrade henne inte från att skriva skönlitteratur. Vad kom all denna urkraft från, denna enorma törst efter bildning och kunskap?

Maria Sandel upplevde förstås ett väldigt underläge gentemot dåtidens manliga skönlitterära författare av borgerlig bakgrund. Här fanns biskopar och professorer i långar rader. Maria Sandel konstaterar att det är först när arbetarbiblioteken etableras som hennes egen förkovran sker. Hon stickade inte bara strumpor om nätterna, utan lärde sig också tyska och franska.

Maria Sandel skrev både prosa och dikt. Hennes texter publicerades i tidningen Social-Demokraten. Det var Maria Sandel som också satte namnet på det socialdemokratiska kvinnoförbundets egen tidning Morgonbris.

Maria Sandel har sedan några år tillbaka ett eget litterärt sällskap (Maria Sandelsällskapet). Mycket är ännu outforskat när det gäller hennes litterära gärning. Det lilla bokförlaget Murbruk förlag drar nu sitt strå till stacken och ger på nytt ut hennes roman "Familjen Vinge och deras grannar. En bok om verkstadspojkar och fabriksflickor".

Den gavs ut från början som följetong i just Socialdemokraten. Året var 1909. Fyra år senare gavs romanen ut på Bonniers förlag men med en hel del ändringar och strykningar. Språket mildrades, ett kapitel med politiska och religiösa konflikter ströks helt. Det här visar också på hur stark och närvarande klasskonflikten var i Sverige på den tiden. Den då gryende arbetarrörelsens press var en tydlig motvikt till det djupt borgerliga dominerade kulturlivet.

Det var i arbetarrörelsens tidningar som den första generationens arbetarförfattare hittade sin hemort och publik. När Karl-Otto Bonnier plötsligt bestämde sig för att ge ut Maria Sandels roman var den tvungen att genomgå nödvändiga förändringar för att delvis falla i smaken hos en mer välbärgad samhällsklass. Han ville att hon skulle stryka 50 av de 320 följetongssidorna. Bonnier undrade också om "icke ett och annat uttryck är för hårdt och partifärgadt".

Murbruk förlag hedrar nu minnet av författaren genom att i stället ge ut originalversionen på nytt. Det gör förlaget helt rätt i. Maria Sandel talade klarspråk. Hon framstår som en förebild för nya generationer flickor/kvinnor med samma bakgrund som hon själv.

Annons
Annons
Annons