Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yvonne Gröning: Fortsätt spela in Fröken Frimans krig

/

Annons

Det måste vara kärlekens trassliga trådar, farten och humorn som gör att 1,6 miljoner tittare bänkar sig framför TV:n i julhelgen för att kolla på svensk feminism i Fröken Frimans krig. Serien om Dagmar Friman och hennes vänners strider har blivit en av våra mest älskade TV-serier, manusförfattaren Pernilla Oljelund rör sig smidigt genom historien. Hon har också en rad mycket begåvade skådespelerskor att skriva för.

Fjärde säsongen inleddes på juldagen, det blir tre nya avsnitt. Det ska vara den sista säsongen har det hotats med, men kvinnorörelsen och dess pionjärer finns det ju hur mycket som helst att skriva om. Kata Dalström finns exempelvis inte med i denna serie, hon borde kunna få en egen. En överklasskvinna med sju barn som i stället för att vara hemmafru och dockskåpsmamma ger sig ut på vägarna och propagerar för arbetarnas frihet o rätt.

Eller varför inte berätta om Elise Ottesen-Jensen som fick hålla sina föredrag om barnbegränsning på arbetarnas dass? Och sedan alla de människor som rörde sig omkring dessa kvinnor i politik och relationer. För att citera Ernst Kirschsteiger: Det kan bli hur bra som helst!

Men nu i Fröken Frimans krig, säsong fyra är det 1908, året före storstrejken, arbetarna organiserar sig, men kvinnorna som har det ännu sämre ställt, det finns många ensamstående kvinnor som själva måste försörja sina barn – de släpps inte in i fackföreningarna. Deras arbetsvillkor är skoningslösa.

Det blåser till strid, men man är inte riktigt överens om tagen, både vänskap och kärleksrelationer prövas hårt Sisselas Kyle, Sofia Ledarp, Frida Hallgren, Maria Kulle och Lena T. Hansson återvänder till sina roller. Kvar finns också den illasinnade hemmafrun Rut Johannesson –Ulla Skoog – som smider ränker med sin man handlaren – Allan Svensson – som vapen. Det är skickligt gjort, Ulla Skoog gör en av sina absoluta paradroller och är fullkomligt avskyvärd!

Det är mycket glädjande att se Lena T. Hansson, en av våra mest begåvade skådespelerskor som tyvärr syns alltför sällan både på scen och i TV. Hon behöver inte ha så många repliker, hon spelar med sin mimik och sin kropp, sin utstrålning – så man förstår precis hur det står till. Här är hennes förmögna Alma kärlekskrank och Johannes Brost är falsk friare och ny rollfigur i serien, han tycks ha en lätt match att förföra och utnyttja henne.

Maria Kulles och Lennart Jähkels tafatta kuttrasju fortsätter sådär lite i skymundan i stallet. Äktenskapet mellan Frida Hallgrens rollfigur Lottie och hennes man Axel – Gustaf Hammarsten borde vara lyckligt, vackra och förmögna som de är, men äktenskapet knakar ändå. Och när Lottie och fattigläkaren Ernst möts igen finns attraktionen och spänningen kvar. Det är kärlek och relationer som blandas med klasskamp, medborgarrätt, matfusk och prostutition. Ibland är det dessutom befriande roligt.

Det är inga pekpinnar i Pernilla Oljelunds manus, utan med värme, insikt och gedigen research beskriver hon några kvinnors verklighet, det handlar om kärlek och pengar och politik. Kort sagt livet! Det är visserligen för hundra år sedan, men somliga problem tycks tidlösa och olösliga. Det är en mycket välskriven och angelägen serie. Folkbildning är ett uttjatat ord, men det är precis vad det handlar om. Det handlar om vuxna kvinnor, inga sjåpiga typer, utan vuxna, medvetna kvinnor som gör sina val. Förebilder som står upp när förändringens vindar blåser. Översatt till idag i metoo-stormens spår – så har de mycket att lära oss. Det gäller att tackla problemen och inte bara klaga!

Om julhelgen i övrigt finns inte så mycket att säga. Jag undrar bara när tänker SVT sluta med, att låta två så slitna figurer som Erik Haag och Lotta Lundgren sitta där i rutan och äta möglig limpa?

LÄS MER KULTUR

Annons
Annons
Annons