Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Everybody sucks" sa Lemmy till mig - R.I.P

+
Läs senare
/

Läs även Christian Larsens krönika: "ett tragikomiskt rocköde med enorm låtskatt"

När jag bläddrade igenom facebookflödet på tisdag förmiddag var nästan hälften av inläggen om Lemmy Kilmister - frontfiguren i Motörhead som nu avlidit i cancer, nyss 70 år fyllda.

"Sjukt tråkigt".

"En av de största är borta".

Och så vidare.

Det är förståeligt. Lemmy var Lemmy med hela världen. Han var rockstjärnornas rockstjärna på nåt vis. Lemmy var större än Motörhead. Alla som har hört en distad gitarr vet vem Lemmy är.

Dels var Lemmy den ultimata rockstjärnan genom imagen som den whiskeypimplande gubben som alltid hade volymen på max, och dels var det hans utstrålning med mustasch, hes röst och vårta.

Men jag tror att Lemmy lika mycket blev en älskad ikon tack vare att han var en ganska vanlig slusk som helt enkelt gillade rock´n´roll. Inga divalater.

Jag hade äran att få träffa Lemmy två gånger. Första gången var på Sweden Rock Festival 1998. Då var jag och min kompis Hjalle i ropet, och tidningen OKEJ sammanförde oss med Lemmy och Twisted Sisters frontman Dee Snider i en barack backstage. De gjorde ett helt uppslag med oss, och vi fick kasta kakor eller nåt liknande, jag minns inte riktigt varför.

Både Dee och Lemmy var väldigt trevliga, glada och skrattade mycket. Dom undrade vilka vi var och jag berättade att vi var en duo som kvällstidningarna älskade att såga. En recensent på Aftonbladet var också med i baracken. Hon hade sågat oss, Hjalle & Heavy, rätt hårt i tidningen samma dag, och jag pekade på henne och sa till Lemmy som ett exempel; "she thinks that we suck".

Lemmy skrattade till lite och sa med sin karaktäristiska hesa stämma; "Huh, everybody sucks!".

Jag minns att jag blev lite stolt, att det kändes fränt. För Lemmy var det säkert inget ställningstagande, han sa väl bara nåt liksom, men för mig kändes det lite som att han försvarade mig, mot de bittra recensenterna, som att jag och Lemmy var i samma lag på nåt vis. "Everybody sucks", jag tog med mig det. Om inte annat var det jäkla fränt att träffa honom och Dee.

Den andra gången jag träffade Lemmy var i Los Angeles, USA. Jag och två kompisar var där på en semestertripp. Vi mötte upp med en bekant, Jimmy, som bodde i stan, och som fick guida oss till roliga ställen.

Jimmy sa; "vi kan ju gå till Rainbow, det är ett klassiskt ställe där Lemmy brukar vara".

Vi gick dit, och tamigtusan, där satt ju Lemmy. Helt sjukt, tyckte vi. Som om han vore en inventarie. Han satt själv och drack, som en helt vanlig gubbe som gått ner till kvarterskrogen. Min kompis gick fram och frågade om han fick ta en bild med honom, och han fick en klassik peka finger-bild med Lemmy.

Så tack Lemmy för de två uppiggande tillfällen då jag fick träffa dig, och tack för en hel del bra musik.

Jag avslutar med ett citat som Lemmy sagt till Classic Rock, och som passar bra en dag som denna:

"”Döden är en oundviklighet, inte sant? Man blir mer medveten om det när man blir lika gammal som jag. Men jag bryr mig inte. Jag är redo. När min tur kommer vill jag göra det jag gör bäst. Även om döden kommer i morgon kan jag inte klaga, det har varit bra".

LÄS ÄVEN: Rockvärlden sörjer Lemmy

Annons
Annons
Annons