Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckad hyllning till Gärdestad

/
  • Johan Eriksson hamnade på andra plats i

Ted Gärdestad utgör en stor del av svensk musikhistoria - och det är något som förvaltas väl under hyllningsshowen.

Annons

Redan på förhand får jag höra att det är precis fullt i lokalen. Större delen av publiken har varit med på middagen under kvällen och det viskas till höger och vänster om både Ted Gärdestad och Leksands hockeyvinst mellan borden. Men så fort PartyPolarna med Johan Eriksson i spetsen kliver på scenen, så försvinner allt annat.

Det är viktigt att komma ihåg att en hyllningskonsert kan göras på flera sätt. Till exempel kan man välja att plocka in gästartister som river av varsin låt eller ha en konsert med någon som tolkar om materialet helt. Balansgången mellan att tråka ut och förgylla är svårare än man kan tro. Just i Klockargården har man satsat på att varva det musikaliska rakt upp och ner med det dokumentära - och det är fantastiskt.

Brodern Kenneth Gärdestad, som skrivit större delen av texterna till Teds låtar, visas med jämna mellanrum på en storbildsskärm för att berätta om Ted och deras resa. Ja, vi har hört den förr, men jag dras med ändå och fastnar. Det, varat musiken, gör att kvällen inte bara en musikalisk genomgång, men också en känslosam kväll med ett slags mervärde. För man glömmer så lätt vem Ted Gärdestad var, det vill säga komplex, både som artist och människa, vilket är något som både Kenneth Gärdestad, Johan Eriksson och PartyPolarna påminner oss om. Men ingen av de inblandade låter oss heller inte glömma den fantastiska låtskatt som Ted lämnade efter sig.

Att showen når fram beror såklart också mycket på Johan Eriksson och PartyPolarna. De är trygga. Utan att bli stressade kan de varva in det spontana och oväntade in i manus utan problem. Allt är egentligen hyggligt fläckfritt, varken trött eller trist.

Förbannat snyggt musikaliskt är det också med trumpeterna i bland annat "Låt kärleken slå rot". Det enda jag önskat är att bandet själva skulle ha tagit lite större plats. Kanske berättat om sina erfarenheter och vilken roll Ted Gärdestad har spelat för dem. Då hade showen också fått en personlig ton, vilket jag saknade, och kanske lite mer interagerande mellan bandmedlemmarna hade också lättat upp. I övrigt lämnar jag Tällberg och Klockargården med en varm känsla och väljer att fortsätta att nynna vidare på Teds låtskatt i höstnatten.

Annons
Annons
Annons