Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Michail Sjisjkin skäms över Putins Ryssland

I romanen "Venushår" beskriver han emigranternas lidande genom historien. Själv har den rysk-schweiziske författaren Michail Sjisjkin aldrig betraktat sig som exilförfattare - förrän nu. I Putins Ryssland har det plötsligt blivit isande tyst kring den frispråkige regimkritikern.

I Sverige är han relativt okänd, även om "Brevboken" och framför allt den vackra och komplexa romanen "Venushår" har fått översvallande fin kritik på kultursidorna.

I Ryssland räknas han som en av de riktigt stora författarna; hittills är han den ende som har fått ta emot alla de tre största ryska litteraturpriserna.

"Korrupt regim"

Men sedan Michail Sjisjkin i mars förra året hoppade av från en bokmässa i New York för att han vägrade att representera Ryssland, "ett land där en korrupt, kriminell regim har gripit makten och där staten är en pyramid byggd av tjuvar", har de officiella hyllningarna uteblivit.

I många, många år hävdade jag att exil och emigration hör till historien. Vi lever på 2000-talet, det finns inga gränser längre; det spelar ingen roll var en rysk författare bor, det viktiga är vad han skriver. Jag har inte förändrat mig, men de senaste åren har mitt land förändrats. I dag känner jag mig stundtals som en politisk emigrant, säger Michail Sjisjkin och fortsätter:
Tidigare när mina böcker översattes till andra språk blev jag alltid inbjuden till ryska ambassaden och människorna där var så trevliga och uppskattande. Nu blir jag aldrig inbjuden till någonting sådant. Jag tror inte att de plötsligt har slutat att tycka om mina böcker, de upplever det bara som farligt att tala med Sjisjkin. De är slavar - igen.

Emigranternas historia

I "Venushår" skriver han på sätt och vis emigranternas historia. En del av romanen kretsar kring en tolk på en schweizisk immigrationsmyndighet som deltar i förhören av flyktingar från det forna Sovjetunionen.

Deras ohyggliga upplevelser - "De stod kvar och såg på medan det brann. Brorsan levde fortfarande, jag hörde hur han skrek där inne" - interfolieras med Xenofons beskrivning av "De tio tusens" marsch genom det persiska riket omkring 400 före Kristus.

När den mödosamma vandringen är över har minst 4 000 soldater dött. Ännu ett lager i romanen utgörs av (fiktiva) dagboksanteckningar skrivna av Isabella Jurjeva, en rysk sångerska som levde mellan 1899 och 2000.

Hon var en verklig person, man kan höra henne sjunga på Youtube. Hon var min fars favoritsångerska, men också en hel generations favorit och hon levde under hela det grymma, hemska, galna, blodiga ryska 1900-talet. Med sin fantastiska röst sjöng hon enkla, naiva sånger om kärlek, hon sjöng dem för slavar som min far. Med sin röst gav hon dem deras värdighet tillbaka, hon påminde dem om att de var människor och inte slavar. Jag är säker på att hennes röst var viktigare för deras överlevnad än bröd.

Hoppfull roman

Även om "Venushår" är en smärtsam berättelse om hur historien gång på gång återupprepar sig, hur förföljelser av oliktänkande, våld och krig aldrig helt raderas ut, är det också en roman full av hopp. Det är inte för inte som boken är döpt efter den oansenliga ormbunksväxt, som på latin heter Adiantum capillus veneris.

I Rom där boken avslutas växer den som ogräs på ruinerna. I Ryssland är det en inomhusväxt, för om den inte fick mänsklig värme under den kalla årstiden skulle den dö. "Venushår" är en bok om mänsklig värme, växten är en symbol för kärlek. Den har funnits innan den "eviga" staden fanns och kommer att finnas där även när Rom inte längre existerar, säger Michail Sjisjkin.

Ser han sig som en politisk författare? Absolut inte. Hans böcker ska inte ses som politiska inlägg - Vladimir Putin skulle till exempel aldrig få ta plats i någon av dem. Däremot ser Michail Sjisjkin det som sin mänskliga plikt att i intervjuer och essäer tala högt om det som händer i Ryssland just nu.

Det är en hemsk känsla att skämmas över sitt hemland, men det som har hänt i Ryssland det senaste året får mig att må illa. Jag skäms över lagarna som antagits i Moskva, över propagandan mot väst, över kriget i Ukraina. Som författare känner jag mig som de tyska författarna gjorde på 30-talet - helt hjälplös. Det enda jag kan göra är att inte vara tyst, för om jag är tyst betyder det att jag stöder det som sker.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons