Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans dalaband - Pyracanth

Annons

Sex killar, en tjej, tre gitarrer, en el-kontrabas och ett syskonpar.
Det är vad som behövs för att bilda det progressiva och melodiska dödsmetalbandet Pyracanth.

Under ungdomskulturlägret Kult 2006 kom Patrik Hedenström och Oliver Sellner på att starta ett band tillsammans och inte långt efter kom Malte Litsgård med på gitarr. Efter detta har många medlemmar avverkats men några av dessa har också kommit tillbaka. Både Malte och Patrik har hoppat av, men är nu med i bandet igen.
-- Nu har vi lindat silvertejp runt oss allihop så nu kan ingen lämna oss mer, konstaterar Patrik.
När vi kommer in på vad de klassar sin musikstil som svarar de progressiv melodisk dödsmetal och de förklarar att de först var döds, sen melodiska och nu är de en blandning.
-- Det är som att slå ihop mamma och pappa, sen blir det du, filosoferar Patrik.
Bandnamnet kom bandets förra sångare "Selle" på, han hade tittat i "Dictionary of different words" och hittat ordet Pyracanth. Det betyder "eldtörn" på svenska och är en buske som finns högst upp i Sverige och i Nordamerika.

Är det svårt att komma överens i ett band med sju medlemmar?
-- Ja, det är ingen dans på rosor direkt, säger Anders Åslund.
-- Sex stycken vill något, medan den sista vill något annat och han blir sur och börjar gråta.
-- Han? Varför kan det inte vara Matilda som börjar gråta?
-- För att jag tar det som en man, kontrar Matilda Litsgård.
De säger att tidigare var det Malte som bestämde i bandet och gjorde låtarna, men nu får alla bestämma och skriva musiken.
-- Nu är det kaos men det brukar bli bra i slutändan, tycker Anders.
Bandets texter är för det mesta metaforer för personer som utgör hämnd, men några texter är även samhällskritiska.
De flesta i Pyracanth spelar också i andra band. Matilda och Anders spelar i deathmetalbandet Draind of Empathy och Marcus Mobergh spelar i bland annat Morbida. Syskonen Litsgård har också startad bandet Jay! Lee på sidan av.
Pyracanths basist spelar inte på någon vanlig bas, utan på en el-ståbas.
-- Vi satsar på liveframträdandet. Vi vill göra något extra när vi står på scen, säger basisten Anders.
-- Vi vill även ha eld på scen, men det får vi inte när vi spelar på Faluns scener.
Eftersom Matilda är enda tjejen i bandet får jag lov att fråga henne hur det är att vara ensam tjej i ett band med sex killar.
-- Det är kul, jag umgås mest med killar. Man vänjer sig vid deras dåliga humor, svarar hon.
På Pyracanths hemsida finns en stor slogan som lyder "Fuck the jury, join the camp". Vad menar de då med detta?
-- Vi har spelat i fyra musiktävlingar, bland annat Musik Direkt och Garage och det har varit samma jury varje gång och de har alltid ratat oss, säger Patrik.
-- Men man kan också ta det samhällskritiskt. Man ska skita i andra och köra sitt eget race, menar Anders.

Kan man tävla i musik?
-- Band skapar man för att ha skoj, inte för att tävla med. Man kan tävla som musiker, men inte med ett helt band, tycker Marcus.
-- Det är som kommunism -- funkar i teorin, inte i praktiken, menar Patrik.
De har tidigare spelat in en demo och försökt göra en till, men det gick inget vidare på grund av medlemsbyten och andra störande faktorer.
-- Vi är som en väldigt segstartad bil som får motorstopp hela tiden, jämför Anders.
Nu ska de spela in en "fördemo" som ska låta som Pyracanth gör nu. I maj går de in i Peter Tägtgrens Studio Abyss för att spela in en mer teknisk demo, med bredare ljudbild.
-- Vi vill ta steget från garageband till demoband.

EMMA GALUSCHIN

Annons
Annons