Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Min funktionshindrade son kan tvingas flytta från sitt hem - jag som pappa står maktlös

Med vilken rätt kan ett samhälle tvinga en vuxen, myndig person bort från sitt eget hem och i stället tvingas in i någon form av kollektivt boende, eller att flytta tillbaka hem till gamla åldrande föräldrar? Jag gråter idag eftersom detta är en verklighet som riskerar att drabba min son, skriver Bo Gunnar Karlsson från Borlänge.

Annons

Jag gråter idag för att livet håller på att ta en vändning som sliter sönder det vi kämpat för i vår familj i snart tjugosju år. Jag gråter för att det är vår son som får betala det högsta priset. Jag gråter över min maktlöshet att inte kunna skydda mitt eget barn från övergrepp och kränkning och för att det är de som ska värna och stötta honom som slår sönder. Jag gråter över alla de okunniga, naiva och politiskt lojala människor som blint och okritiskt försvarar de övergrepp som just nu sker på en mycket utsatt grupp människor i vårt samhälle, de med de största hjälpbehoven. Jag gråter över det faktum att de som kan stoppa övergreppen, våra styrande politiker, väljer att titta bort när övergreppen beslutas och verkställs.

LÄS MER om bakgrund och Föräkringskassans brev till regeringen här (extern länk)

Ja, jag gråter idag. Fysiskt i form av rinnande tårar på mina kinder, men jag gråter också i själen över insikten om hur lågt människor är beredda att sänka sig för att uppnå de egna målen och syftena. Även när det sker på andra människors bekostnad. Jag gråter över det eftersom det inte är det samhället jag vill leva i, det är inte sådana människor jag vill vara i beroendeställning av.

Vår son, 26 år gammal, är myndig och lever i sin egen bostad men med en överhängande risk att tvingas lämna den.

Bo Gunnar Karlsson med sin son Peter.

LÄS OCKSÅ: Norling: De som drabbas av assistenternas usla villkor är de som behöver assistansen mest

Vår son är en vuxen myndig skattebetalare med rösträtt, vilket innebär att han har exakt samma rättigheter till ett självständigt och fritt liv i vårt samhälle som du och jag. Vår son har även det man kallar ordnad ekonomi, liten men ordnad. Han kan sörja för sitt eget uppehälle i sin egna bostad. Där bor han och lever det liv han vill leva och har rätt till. Vi föräldrar ser med glädje på hur han getts möjligheter att skapa sitt eget liv och frigöra sig från oss. Vi kan med stolthet se på när vår del i hans liv förändras från att vara ansvariga föräldrar till att bli föräldrar med en vuxen självständig son, men beroende av samhällets och andra människors stöd för att kunna leva den självständigheten.

LÄS OCKSÅ: Debatt: Personer med funktionsvariationer måste tydligare inkluderas i samhället

Men, något dramatiskt och tragiskt riskerar att hända i våra liv. Vår son, 26 år gammal, är myndig och lever i sin egen bostad men med en överhängande risk att tvingas lämna den. Att av samhällets styrande och beslutande överhet tvingas bort från den plats i livet som är liktydigt med trygghet och glädje. Att också skiljas från de människor, hans assistenter, som är hans trygghet och livsförutsättning. Att väljas bort som att vara en medborgare för vilken andra spelregler gäller när det handlar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa. Hans, och våra, liv riskerar nu att förändras radikalt på grund av en långvarig politisk passivitet som gett jordmån för ett samhälle som abdikerat inför juridiska- och myndighetsbaserade byråkratiska system som tagit över och som helt styr viktiga delar av vår tillvaro.

I vilket samhälle är det möjligt att behandla sina medborgare så, att tvångsförflytta någon från det egna hemmet?

LÄS OCKSÅ: Liberalerna: Försvara LSS och friheten för de som omfattas av lagen

Jag gråter över det faktum att de som kan stoppa övergreppen, våra styrande politiker, väljer att titta bort när övergreppen beslutas och verkställs, skriver Bo Gunnar Karlsson. På bilden barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér som presenterar regeringens nya funktionshinderspolitik.

Jag önskar att alla skulle ställa sig frågan: Med vilken rätt kan ett samhälle tvinga en vuxen, myndig person bort från sitt eget hem och i stället tvingas in i någon form av kollektivt boende, eller att flytta tillbaka hem till gamla åldrande föräldrar? Kan du se dig själv, eller något av dina barn eller närstående, helt plötsligt få besked om att inte längre få bo kvar i det egna hemmet, tvingas flytta till ett annat boende, ett boende som du, ditt barn eller närstående, kanske ska dela med andra okända människor? Det är exakt det som just nu varje dag sker för många funktionsnedsatta och som alltså är en mycket trolig utveckling inom kort även för vår son. En obeskrivlig känsla av sorg att som förälder se sitt barn, som har haft det ganska tufft i livet och genomlevt mycket smärta, behandlas på det viset.

I vilket samhälle är det möjligt att behandla sina medborgare så, att tvångsförflytta någon från det egna hemmet? Vill vi ha ett samhälle där myndigheters och juridikens byråkratiska system tillåtits av det politiska etablissemanget att ta över och bli till egensyftande storheter i maktbalansen mellan människa och system? En maktkamp där den enskilde människan är den stora förloraren. Vill vi ha ett samhälle där den politiska drivkraften handlar om makt, prestige, position och stängda samförståndsdörrar, vilket leder till att de mänskliga konsekvenserna blir sekundära? Eller vill vi ha ett samhälle där den politiska drivkraften är samförstånd för alla medborgares bästa och där det är samhället, vi alla människor, som har kontroll över systemen?

Bo Gunnar Karlsson, Borlänge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons