Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SKRIET FRÅN VILDMARKEN: Varg och lo demoniseras av jägarna

/
Debatt

Skriet från vildmarken verkar inte höras av politiker och beslutsfattare på annat sätt än dechiffrerat i statistik. Det maskeras med teoretiska ordalag som "viltvård", "bestånd", "stam", "inavel" med mera.
Hur kan Länsstyrelsen i Dalarna medverka till det beslut som att "fälla lodjur" som just kungjorts?

Annons

Hur kan Länsstyrelsen inför oss medborgare sanktionera det sätt som dessa jakter bedrivs på?

Hur många jägare sitter i beslutsfattande ställning när dessa beslut drivs fram? Hur många jägare sitter i de juridiska instanser som möjliggör detta?

Från den senaste jakten på de arma vargarna har blodet inte hunnit torka och bilderna av krigsutrustade horder av människor i militärkläder, klimatovänliga SUV-bilar, som släpar runt sina sargade och blodiga byten som om dessa gudomliga djur aldrig haft något egenvärde. Dessa bilder slinker igenom in i våra vardagsrum trots kanalbyte eller volym "av". Vargarna demoniseras precis som så många andra djur som i olika skeden fått klä syndabock för människans lustar att dominera, döda och förinta liv. I antikens tempel flödade djurens blod för att stilla gudarna – men vad betyder detta 2017 i Sverige?

De kaligrafiska blodspåren i snön kan inte längre få fram vargarnas stumma förvivlade sista varningsrop till sina släktingar som står på tur...och människorna kan inte tyda Skriet från Vildmarken. Eller vad värre är – vill i n t e – Skottets och dödandets eufori måste vara starka, dunkla drifter – för hur kan man annars med berått mod medverka till dessa skallgångar? Hur kan jagandet fortfarande styra så starka mörka krafter i vårt samhälle? I en omvärld så fylld av våld, död, krig och klimathot så ter det sig ännu mera svårt att acceptera att vapen och nöjesjakt är legio för en liten välbeställd grupp i samhället. Att våld styr visar sig ju också genom den känslomässigt analfabetiska tonen många pro-jägare håller.

Det är oanständigt och djupt motbjudande att först utsätta de arma djuren för en avskyvärd stressande dödsjakt - och sedan förnedra bytet genom dessa bilder.

Det finns tydligen ingen på Länsstyrelsen som tar ansvar för det oetiska att människor tillåts visa upp sina "byten" på detta högst ovärdiga sätt. Inte något annat djur än människan profanerar sina byten på detta sätt!

Den omedelbara associationen till krigsrapportering och behandling av krigsfångar i nutid, läs människor, ligger nära varje tänkande människas bildsinne!

Att Länsstyrelsen tillåter detta och så grovt underskattar bildens inverkan på våra sinnen är omdömeslöst. De som verkligen vill ta lagen i egna händer– läs tjuvskyttar – får nu ett visuellt kvitto på att det är helt accepterat att förinta djur på detta sätt. Det är skamligt!

Den sofistikerade sociala struktur vargar lever i sprängs respektlöst och de eventuella överlevarna döms till en irrande tillvaro utan vare sig Alfahane eller Alfahona och sedan väntar tjuvjägare och bilar på att krossa resterna.

Och nu har Sverige skrivit in sig i nästa Offer till Dödskulten Döda Rovdjuren; de girigas kikarsikten har spanat in det skyggaste och vackraste kattdjur vi har som lever undanskymd i skogen. Lodjuret. Av alla skogsvandrare jag känner, har ingen någonsin fått syn på ett lodjur annat än i fångenskap eller som spår i snö.

Men Länsstyrelsens medlöpare har! Kanske någon feg politiker som gömmer gevär i garderoben också har, men framför allt måste det finnas starka och potenta "lobby-grupper" som verkar för att dessa medeltida förföljelsekampanjer kan fortgå. Det som var furstars och kungars antikverade privilegium har i vid bemärkelse för länge sedan tilldelats folket; och nu deltar man livligt i Länsstyrelsens sanktionerade utrotningsjakter.

"Sverige" stödjer väl tanken på WWFs arbete och kampen för utrotningshotade djur – samtidigt som välbeställda "vita män", och nu även kvinnor, köper sig trofé-jakter världen över från organisatörer som verkar från bland annat vårt eget land. Publikt kända personer visar gärna sina troféer offentligt. Var finns insynen i detta? Just detta legitimeras nu genom de bilder som illustreras av era så kallade jaktlags nöjda, triumferande ansikten. Lätt att tala om Afrika när blodet flödar på Sveriges snötäckta jord.

Att människan utser sig själv till Gud att råda över liv och död är sannerligen farligt. Kan man med kallt uppsåt döda djur är steget inte långt från empatilöshetens gränsland där människor dör med samma metoder, förföljelse och vapen. Att hantera ett vapen vill inte vem som helst i "fredstid". Det borde vara en uppmaning att begrunda vad detta innebär. Kanske redan i skolan.

Svensk jaktpolitik borde vara mer sofistikerad; både humant och livsfilosofiskt – när djuren dödas dör inte bara hoppet om en bättre värld för djuren utan för människorna själva. Det har många framstående litterära och intellektuella personer velat förtydliga. När bjuds de in till samtal om djurens rätt?

Skäms ingen på Länsstyrelsen? Kan eller vill "tjänstemän" inte skämmas? Jag skulle vilja se en ansvarig person vilja avgå i protest och för djurens rätt. Det måste väl finnas någon i dessa beslutsled som inte tycker att utrotningsjakter gynnar varken jägare (besinnade sådana om de finns) eller medborgare?

Så vem tar djurens parti om de aldrig kan föra sin egen talan?

De nordamerikanska indianerna bad åtminstone Moder Natur om förlåtelse vid jakt, för de förstod nämligen det heliga i sambandet med naturen, och det för mer än 200 år sedan...Men hur det gick för dem vet vi ju. Skall vi som lider och förtvivlas av dessa jakter och på det sätt de bedrivs i modern tid också gå den vägen? Är känslosamma empatiska människor en undanträngd sort? Är respekten för det levande marginaliserat?

Konsten sörjer, Poesin kvävs, Moder Natur bävar – stundar mörka tider..? Har vi ingen röst?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons