Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan

Annons


Angående Greiders ledare om funktionshindrade i lördags: Försäkringskassans nya strategi för att ”värna om de funktionshindrades rätt till personlig assistans”, som direktör Birgitta Målsäter vid Försäkringskassan uttrycker sig i radions Eko-sändning, innebär att den som själv klarar att föra mat och dryck till munnen inte längre anses kvalificerad för personlig assistans.

Detta medför i många fall att den funktionshindrade, trots ett totalt beroende av personlig assistans i livets alla delar, riskerar att helt hänvisas till anhöriga eller andra insatser enligt social- och hemtjänst vilket dramatiskt begränsar individens möjligheter att leva det fria och självständiga liv med integritet som är den demokratiska rättighet som LSS, Lagen om Stöd och Service för Vissa Funktionshindrade, och LASS, Lagen om Assistansersättning, bygger på.

I Försäkringskassans egen interna vägledning till tolkning av LASS står följande vad gäller behovet av assistans som ett grundläggande behov kring måltider: ”Hjälp med måltider bör, utöver hjälp med själva intagandet av föda, även anses innefatta hjälp med att ställa i ordning före och efter måltiden. Det innebär till exempel att hjälp med uppvärmning och liknande räknas till de grundläggande behoven liksom hjälp med att plocka bort efter måltiden”.

I de nu aktuella bedömningarna frångår Försäkringskassan dessa riktlinjer och isolerar hjälpbehovet vid förmåga eller oförmåga att själv föra födan till munnen. Om det finns något att föra till munnen eller om maten är nyttig, för varm eller för kall, tillskuren, eller till och med skadlig för individen tas inte med som väsentliga faktorer.

Försäkringskassan anger som ett argument för den nya bedömningen att rättvisa och likvärdiga förutsättningar ska råda i hela landet. Konsekvensen av Försäkringskassans strategi innebär dock i praktiken att hela det samhälleliga ansvaret för den funktionshindrades assistansbehov i många fall läggs över på kommunen. Om det är någonstans det görs olika bedömningar av en funktionshindrads status och behov av stöd och service är det inom landets alla kommuner. Följden av Försäkringskassans strategi för att skapa likvärdiga bedömningar för alla funktionshindrade blir istället den motsatta. Visserligen gör kommunernas LSS-utredare det enkelt för sig och hänvisar till de riktlinjer som Försäkringskassan bestämt men i slutänden landar ansvaret för den funktionshindrades behov av hjälp och stöd enligt lagen i kommunernas regi. Konsekvensen blir att det är helt avgörande vilken kommun den funktionshindrade bor i och vilken syn på dessa frågor, samt framför allt vilken ekonomi, den enskilda kommunen har.

För oss alla som i någon form är funktionshindrad, anhörig eller är någon av de ca femtio tusen människor som har personlig assistans som sitt arbete och försörjning är beroendet av personlig assistans helt avgörande för att leva ett bra liv. För alla dessa grupper medför Försäkringskassans agerande mycket oro och rädsla för framtiden.

I sin ledare skriver Greider att det är ledningens ansvar. Jag instämmer i princip med detta då det ytterst alltid är ledarskapets ansvar hur en organisation agerar. Däremot vill jag inte frita de tjänstemän och handläggare från ansvar som i praktiken ser till att ledningens beslut omsätts i praktisk handling. Någonstans måste gränsen gå där en enskild individ inte längre kan stå för de beslut som hon eller han trots allt är delaktig i.

I det byråkratiska samhällssystem som under lång tid byggts upp i landet och som vi nu står mitt i konsekvenserna av måste någon gång den enskilde sätta ner foten och säga att det räcker nu. Göran Greider använder uttrycket vanvett i sin ledare. Jag vill tillägga maktlöshet, och rädsla inför vad framtiden för med sig, som känslor inför den totala brist på empati och sunt förnuft som just nu genomsyrar hela den byråkratiska maktapparaten.

Bo Gunnar Karlsson, Borlänge
Anhörig och assistansanordnare

Annons
Annons