Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

De apatiska barnen misstänkliggörs fortfarande!

/
Ledare

Det råder total tystnad kring svensk asylpolitik vad gäller svårt traumatiserade flyktingfamiljer med bland annat apatiska barn. Ingen ska tro att misstänkliggörandet av de apatiska barnen har upphört. Flyktingfamiljer med traumatiserade barn får avvisningsbeslut och deportationerna fortsätter.

När Göran Persson på sin tid som statsminister gav migrationsminister Barbro Holmberg och den dåvarande nationella samordnaren Marie Hessle fria tyglar att misstänkliggöra de apatiska barnen och dess föräldrar osade det hett om öronen på de ansvariga politikerna. Mycket av det som skedde då skedde inför öppen ridå.

Apatiska barn med förtvivlade familjer deporterades med specialchartrade plan åter till sina hemländer. Samtidigt som demonstrationer mot en inhuman flyktingpolitik lockade stora folkmassor skålade migrationsverket i champagne för väl utfört arbete.

Men tiden gick och det politiska haveriet blev ett faktum. Barnen simulerade inte. Föräldrarna hade inte drogat sina barn i förhoppning om uppehållstillstånd. Holmberg och Hessles uttalanden och utredningar visade sig vara lögner.

Författaren och journalisten Gellert Tamas gjorde 2006 ett reportage för som granskade de statliga utredningarna. Göran Persson försvarade då sin hårdförda politik med orden ”en restriktiv tolkning av asylreglerna är nödvändig, annars kommer folk att rösta på Sverigedemokraterna.”

Så lät det då och samma argumentation råder idag då politiker försvarar asylpolitiken i Sverige och Europa. Och som vi alla vet tenderar historien att upprepa sig. Så även i detta fall. De apatiska barnen och misstänkliggöranden mot dem har inte upphört.

Anita D`Orazio, flyktingombud och flyktingaktivist sedan 40 år tillbaka, samt mångårig företrädare för Asylrättsrörelsen i Sverige bär på gedigen kunskap och erfarenheter gällande svensk flyktingpolitik.

Hon berättar att de idag har kontakt med ett femtiotal familjer från hela landet där barnen är svårt devitaliserade. Ett tillstånd som föregår apati. När det apatiska tillståndet väl är ett faktum har barnen givit upp för länge sedan och när Anita D`Orazio kontaktas har de flesta av barnen under en lång tid varit apatiska.

En familj med en 15-årig son kom till Stockholm från en flyktingförläggning i norrland. Sonen transporterades i en trasig rullstol och var helt okontaktbar. Det var som om han vore död, berättar D`Orazio. Han hade varit sjuk i tre år. Anita D`Orazio berättar om fall efter fall med traumatiserade familjer och apatiska barn som är livrädda för att skickas hem. Det tar aldrig slut, säger hon uppgivet.

En allvarlig bristande del i den långa asylprocessen är att beslutsfattarna aldrig möter människorna vars liv de helt styr över. Det är det andra handläggare på lägre nivå som gör. Asylrätten ska baseras på Lagar och Mänskliga Rättigheter i konventioner som Sverige har undertecknat. Den har, menar Anita D`Orazio, under 30 år blivit ett humanitärt haveri genom den förda konjunktur- och EU-anpassade flyktingpolitiken.

D`Orazio är hård i sin kritik mot svensk flyktingpolitiks hantering av asylrätten och har länge efterfrågat en feministisk sådan. Enligt henne existerar inte det. Kvinnornas och barnens alldeles särskilda skyddsbehov förekommer inte inom ramen för den rådande tillämpningen. De som flytt är ofta etniska minoriteter som varit svårt förföljda i sina hemländer. Efter att mannen förts till fängelse på grund av politiska aktiviteter kommer de politiska motståndarna hem till mannens familj, misshandlar och våldför sig på kvinnan med barnen som vittnen.

När familjerna som ändå överlevt den livsfarliga flykten från hemlandet når fram till Sverige och ansöker om asyl blir mödrarna i asylärendet ofta osynliggjorda. Det är mannens skäl som eventuellt räknas. Barnen och kvinnornas skyddsbehov och asylskäl tas det ingen hänsyn till. I många fall kallar inte ens Migrationsverket kvinnorna och barnen till fördjupade intervjuer. Och ställs inte de rätta frågorna får en heller inte de rätta svaren, betonar D`Orazio.

Kvinnorna och barnen har gått sönder. De traumatiska familjehemligheterna förblir hemligheter.

Anita D`Orazio sammanfattar det fortsatta haveriet så här: ”Svensk asylpolitik är som ett kommunicerade kärl. Å ena sidan fylls det på med uppehållstillstånd till syrier och andra krigsutsatta, vilket är självklart. Jag skulle aldrig ställa utsatta grupper mot varandra. Men i samma veva, i tystnad, avvisar vi och deporterar andra asylsökande flyktingar med specialchartrade plan till en kostnad som får bli hur hög som helst. Det handlar faktiskt om människor som varit svårt utsatta för etnisk och politiks förföljelse. Det handlar om mänskliga rättigheter i ett av de rikaste länderna världen. På ytan ser det ut som Sverige tar större ansvar än förr. Men det är en ren och skär lögn.”

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons