Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT

Annons


År 2005 besökte USA:s president George W Bush Georgien. Hela besöket innebar ett starkt stöd till Georgiens president sedan två år tillbaka, Michail Saakasjvili.
Vid Bushs besök nästa gång, den 19 mars i år, demonstrerade 1 500 människor vid USA:s ambassad i Tbilisi. ”Vi kräver att USA slutar stödja Saakasjvili, som är en illegitim president”, sa oppositionsledaren Levan Gachechiladze enligt tidningen International Herald Tribune.

”USA måste betrakta Georgien som ett land som eftersträvar demokrati och därför måste ha fria val - inte bara som ett viktigt territorium ur geopolitisk synpunkt.”
Gachechiladze kunde tala med viss tyngd mot Saakashvili den där dagen i mars i år. Bara några månader tidigare hade en rad västländer kritiserat Georgiens regim för att den med stor brutalitet slagit till mot ett oppositionellt massmöte i Tbilisi. Efter denna repressiva handling hade president Saakasjvili för att lugna stämningen ordnat ett tidigarelagt presidentval, men Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) hade konstaterat att rösträkningen vid det valet hade genomförts illa.
Alla eftertänksamma kommentatorer finner det gåtfullt varför Saakasjvili plötsligt härom veckan utsatte Sydossetiens huvudstad Tschinvali för en flera timmars massiv bombattack med ett mycket stort antal döda och flyende till följd. En så hänsynslös åtgärd kunde väcka klander redan i sig själv, men här fanns dessutom risken att en bombning av mål i Sydossetien omedelbart skulle leda till ett svar från Ryssland, som ju har trupper stationerade där och som med rätta kan hävda att en majoritet av Sydossetiens invånare är ryska medborgare.
En konfrontation skulle med andra ord med nödvändighet leda till ett svårt nederlag för Georgien - såvitt inte USA (eller Nato) ställde upp till Georgiens försvar.
President Saakasjvili måste ha trott något i den vägen. Bara en sådan ”förvissning” kan förklara hans handlande. Eller tron att Ryssland inte skulle våga ”svara” på hans angrepp, emedan Ryssland då måste räkna med att få USA på halsen. Under alla omständigheter tog Saakasjvili en risk inte bara för Georgiens del utan för hela världens.
Om USA hade kommit till hans undsättning och börjat ett ”lokalt” krig med Ryssland hade risken för spridning och eskalering varit överhängande. I ett krig mellan stormakterna kommer kärnvapenfrågan ganska snart upp på bordet. Ska motståndaren använda vapnet? I så fall gäller det att hinna före och slå ut så många av hans utskjutningsramper som möjligt. Nervositeten är stor och därmed risken för misstag och missuppfattningar.
Om nu Georgiens president fått den föreställningen att han hade USA i ryggen för sitt risktagande, måste ett stort ansvar tillskrivas president Bush och stor vikt läggas på det faktum att Bushs politik inneburit en framflyttning av konfrontationslinjen mellan de två supermakterna.
De georgiska militära styrkor som gick in i Sydossetien var tränade av amerikanska officerare, som var stationerade i Georgien. För bara någon månad sedan samövade georgiska och amerikanska militära styrkor i en manöver, där 1 200 amerikanska soldater deltog (Svenska Dagbladet 16/8.)
USA har ingen gräns mot Ryssland i Kaukasus. Nej, men genom att flytta Natos gräns mot Ryssland dit vore USA i stånd att flytta inte bara sin egen utan även EU:s gräns dit. Genom Nato (eller bara genom att på allvar aktualisera - och göra till en tidsfråga - Georgiens och Ukrainas medlemskap i Nato plus presentera långtgående planer på en ”robotsköld” i Polen) kunde USA ta med sig EU in i sin konfrontationspolitik gentemot Ryssland.
Genom Nato blir EU inte USA:s vasall? Nej, kanske inte. Men genom sin ”löftespolitik” gentemot Georgien - och sin missilpolitik i Polen, som nu tycks få svar i form av ryska kärnvapen i Östersjön - har president Bush fört in hela EU (De flesta länderna i EU är ju Nato-anslutna) i den äventyrspolitik som Georgiens president Saakasjvili så tydligt blivit en exponent för. I säkerhetspolitiken är inte säkerheten bättre än sin svagaste länk.
Samtidigt är Frankrikes president på väg att stärka EU:s beroende av USA. 17 juni i år presenterade Nicolas Sarkozy en vitbok, enligt vilken Frankrike snarast bör återvända till Natos integrerade militära kommando, som den dåvarande presidenten i Frankrike, Charles de Gaulle, tog Frankrike ut ur 1966.
I dagens läge vore det bättre om alla EU:s Natoländer följde de Gaulles exempel. En poäng med EU vore stor självständighet i förhållande till både USA och Ryssland. Både Ryssland och USA behöver slippa drivas till konfrontationspolitik och upprustning till följd av det. EU kunde ha en mission där.


Karl Erik Lagerlöf

Annons
Annons